Efter år av missbruk kom Lailas vändpunkt

Lailas röst skär genom mörkret och tystnaden i lägenheten i Rjukan, väster om Oslo. Det är mitt i natten vintern år 2000 och hon är arg och påverkad av alkohol och droger.

– Mamma! Varför har du packat alla mina saker i kartonger? Jag har inte gjort något fel! Jag bor ju här!

Vore det inte för ruset skulle hon kanske ha gråtit och lagt sig ner på golvet i det tomma rummet med rosa tapeter och rockstjärnor på väggarna. Men haschet och alkoholen gör att ilskan överröstar sorgen.

Ingen kliver upp för att svara 15-åringen som har varit på rymmen de senaste dagarna och plötsligt beslutat sig för att komma hem.

Laila sparkar till en kartong på vägen ut och smäller igen ytterdörren bakom sig så hårt hon kan. Springer nerför de smala betongtrapporna med hårda steg som ekar genom trapphuset. Ut i vinternatten och tillbaka till lägenheten hon kom ifrån. Den tillhör några äldre vänner i drogmiljön. Sådana som har ett eget ställe dit inga föräldrar kan komma och lägga sig i.

Det kommer att gå tre år innan hon pratar med sin mamma igen.

Laila har ingen olycklig barndom att skylla på. Hon växer upp med mamma, pappa och lillasyster i Skien i Telemarken. Det är en lycklig och trygg uppväxt, även om föräldrarna skiljer sig innan hon hunnit börja ettan. Hon är en aktiv tjej som tränar friidrott nästan varje dag. Hennes pappa är tränare. På hyllan i flickrummet trängs pokalerna hon vunnit på olika idrottstävlingar.

Mamman träffar en ny man och de får ett barn tillsammans, till systrarnas stora glädje. Även pappan får två barn med sin nya partner.

I tonåren tröttnar Laila på idrotten. Hon får äldre vänner och börjar festa och hänga med killar. Hon testar alkohol och hasch för första gången. Hon tycker om ruset. Det stillar oron som har kommit över henne sedan hon slutade med idrotten.

När mamman berättar att de ska flytta från Skien till Rjukan blir Laila förtvivlad. Hon har svårt att finna sig till rätta på den nya orten. Hon passar inte in i “snobbgänget” och inte heller i “nördgänget” eller “skejtgänget”. Oron växer. Tills hon en dag hittar sin plats i “festgänget”.

Hon känner sig hemma bland missbrukarna. Här hittar hon den spänning hon söker och får utlopp för sina galna påhitt. Från 14-års ålder röker hon hasch varje dag. Inbrott, vilda fester, slagsmål och liknande blir hennes vardag. Och snart får barnavårdsnämnden upp ögonen för henne.

– Jag drack alltid sprit strax innan jag gick hem från en fest så att det skulle lukta alkohol om mig. Då tog de mig för det och inte för haschet. En gång betalade vi med pengar som vi hade kopierat i en kopieringsmaskin. Vi trodde att livet var en lek, säger Laila om den vilda ungdomstiden.

Mamman och styvfadern är förtvivlade. Det hjälper varken med regler, strikta tider, samtal eller husarrest. De vänder sig till barnavårdsnämnden för att få hjälp och går till slut med på att överlåta ansvaret för dottern till dem, så att hon ska få den hjälp hon behöver. Den natt då Laila kommer hem och hittar sina saker nedpackade i kartonger har hon förbrukat familjens sista förtroende. Eftersom de inte når fram till henne ser de ingen annan utväg än att göra allvar av hotet att hon måste flytta.

De första veckorna bor Laila hos en väninna. Men sedan händer något som kommer att bli avgörande för hennes framtid – barnavårdsnämnden ordnar en egen lägenhet till henne. De följer upp genom att bland annat övervaka hennes läggningstider på kvällen.

Men det sätter inte stopp för Laila och gängets partyliv. Så snart barnavårdsnämnden har gått ut genom dörren ger Laila tecken i fönstret: Klart för fest! Ibland gömmer sig vännerna under sängen eller i garderoberna tills kusten är klar och de kan börja festa.

Otroligt nog tar hon sig igenom högstadiet och gymnasiet med höga betyg. Men oron inom henne försvinner inte. Timmarna hos psykologen ger ingenting. Hon får medicin som ska verka lugnande men effekten blir en besvikelse.

När hon är 16 år måste hon med jämna mellanrum lämna urinprov. Hon slutar därför att röka hasch under ett år men så snart kontrollerna upphör börjar hon missbruka igen.

När Laila är 19 blir hon gravid med sin kille. Hon får en plötslig längtan efter att ta upp kontakten med sin mamma. Hon har haft sporadisk kontakt med sin syster under de senaste åren men har undvikit mamman helt. Nu har familjen flyttat till en annan ort på Østlandet.

Hur skulle hennes mamma reagera om hon kontaktar henne? Laila tar mod till sig och ringer.

– Hej mamma, det är jag.

Laila blundar hårt och sväljer. Håller sig fast i mobilen. Flaskorna från gårdagens fest står kvar på det ljusa träbordet i vardagsrummet. Själv har hon varit nykter sedan hon blev gravid men hennes lägenhet är fortfarande festlokal för de mest råbarkade i gänget.

– Laila! Min flicka! Hur har du det? säger mamman.

Rösten brister för dem båda. En som äntligen får vara mamma igen och en som snart ska bli mamma kan plötsligt andas lite lättare. Kort tid efter samtalet träffas de och det är som om de aldrig varit ifrån varandra. De kramas och pratar om livet här och nu. Undviker det förflutna. Det är ännu för svårt att prata om allt som skett.

Laila föder en dotter och till en början går allt bra. Men förhållandet med flickans pappa börjar knaka i fogarna och Laila tar upp missbruket igen. Dottern är nu åtta månader och det går utför för den lilla familjen. Men de har tur och får plats på Borgestadklinikkens familjecentrum i Skien. Där stannar de ett halvår tills de är starka nog att återvända hem till en normal och nykter vardag. De väntar sitt andra barn tillsammans.

Rjukan, 2007. Mamman är hemma hos Laila och har lagat köttbullar och strukit sängkläderna till spjälsängen. Strax kommer familjen hem från BB.

– Mamma, jag skulle vilja ha dig mer i mitt liv. Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka hit till Rjukan?

Laila gungar sin nyfödda dotter i famnen och väntar spänt på moderns svar. Det har tagit tid men nu kan hon prata om allt med sin mamma. Även om den smärtsamma vinternatten när hennes mamma hade packat alla hennes saker i kartonger.

Laila ser svaret i mammans ögon innan hon hunnit uttala orden.

Snart är mor och dotter grannar i Rjukan med varsin familj. Ett halvår senare tar Lailas sex år långa förhållande med barnens pappa slut. Mamman hjälper, stöttar och tröstar och Laila finner sig tillrätta i sin nya roll som ensamstående mamma. Hon utbildar sig inom vården och får fast jobb inom hemtjänsten. Hon lär känna en ny man som inte kommer från missbrukarkretsar och de lever ett vanligt familjeliv utan alkohol och droger under fyra år. Men även detta förhållandet tar slut och Laila förlorar det nätverk av nyktra vänner som de hade tillsammans.

Hon tar kontakt med de gamla missbrukarvännerna i Rjukan. Till en början lyckas hon hålla sig från drogerna men till slut blir frestelsen för stor. Hon röker lite hasch och lite till. Och lite blir snart ännu mer. Hon röker på så snart barnen är hos sin pappa eller sover över hos vänner. Hon njuter av det välbekanta lugnet som ruset ger.

Varken barnen eller hennes mamma ser henne påverkad, men det dröjer inte länge innan barnavårdsnämnden får orosanmälningar gällande Laila. De får rapporter om kända missbrukare som besöker lägenheten alla tider på dygnet. Detta tillsammans med hennes förflutna räcker för att de ska försöka ta ifrån henne vårdnaden om barnen. Det blir rättssak och Laila håller sig ren under de tolv månaderna fram till rättegången. Detta är en strid hon måste vinna!

Det är en fredag när Laila förlorar vårdnaden om barnen som nu har hunnit bli sex och åtta år. På söndagen får hon ett telefonsamtal. Redan nästa dag ska barnen träffa sina nya fosterföräldrar. Och på onsdagen ska de flytta till fosterfamiljen.

Laila skjutsar dem själv. Hon stålsätter sig. Är i chock. Får inte gråta. Måste vara stark för barnen skull. Prata om andra, roligare saker. De har inte hunnit packa så mycket. Allt har gått så fort. Med på den svåra resan är även barnens pappa och Lailas nya partner.

Hon gråter då det trevliga paret som ska ta hand om hennes barn öppnar dörren. Barnen gråter hysteriskt och vill inte släppa taget om sin mamma. Men de måste. Minstingen resignerar. De ger henne en surfplatta och hon flyr in i Ipad-världen. När Laila försöker säga hej då stirrar flickan rakt ner i skärmen med tårarna rinnande nerför kinderna. Den äldsta får tröst och löften om att de snart ska ses igen, åtminstone pratas vid på telefon.

Väl tillbaka i bilen klarar inte Laila av att köra, och barnens pappa tar över ratten. Tystnaden i den gamla gröna fiaten avbryts bara av snyftningar. Efter 20 minuter piper Lailas mobil till. Hon har fått ett sms från den äldsta flickan.

“Jag älskar dig”, står det. Snyftningarna övergår till hulkningar. Då de kommer till korsningen utanför huset i Rjukan ber Laila honom att stanna bilen. Hon klarar inte av att gå in i den barntomma lägenheten än. Det enda hon kan, är att sitta stilla i en grön fiat mellan smutsiga plogkanter och skrika högt.

Laila vet att hon kommer att dricka sig full så fort hon kommer in genom dörren i lägenheten där nu två barnrum står tomma. Hon vill bara fly från smärtan. Hon har kämpat och förlorat. Förlorat den viktigaste striden av alla.

Det blir en lång natt. Hon har sin nya partner vid sin sida men det hjälper inte i utförsbacken hon nu har hamnat i. Den är alltför brant.

Hon bryter ihop och blir sjukskriven. Under året som följer dricker hon allt mer och inte sällan blir det en back öl om dagen. Till slut förlorar hon både jobbet och sin partner. Minnena i lägenheten blir för mycket för Laila men hon klarar inte av att ställa undan foton och skålar och figurer som barnen har gjort på skolan.

Efter en lång period av djupaste förtvivlan, hopplöshet och supande bestämmer sig Laila för att inte ge upp. Saknaden efter barnen är så stor att hon inte kan ge upp hoppet om att de ska bli en familj igen. Den tanken får henne att steg för steg dra ner på alkoholkonsumtionen och hon blir inlagd för utredning och behandling på Borgestadklinikken i Skien. Där blir hon helt drogfri.

Laila blir även diagnosticerad med adhd och får mediciner mot den oro som har ställt till det så mycket för henne sedan hon slutade med idrotten.

På kliniken får hon höra talas om fotbollsklubben Odd Grenlands gatulag för människor med beroendeproblematik. Sedan den dagen reser hon den långa vägen från Rjukan till Skien två dagar i veckan för att spela fotboll. Att vara en del av laget ger henne mening, glädje och tillhörighet, vilket är en förutsättning för att hon ska kunna leva drogfritt.

De övriga tre veckodagarna jobbar hon som städare och med att förbereda arbetet för funktionsnedsatta på den skyddade verkstaden Rjukanlys, vilket hon stortrivs med.

Skien, Skagerak Arena 2018.

– Kom igen, Laila! Gör mål nu!

Fotbollsplanens gröna konstgräs glimmar av rimfrost och Laila springer i shorts och tröja med “Gatelaget” i vita bokstäver på magen och fotbollsklubben Odds logga på ryggen. Hon har varit nykter i två och ett halvt år nu. Att fylla dagarna med fasta rutiner och positiva upplevelser betyder allt.

Lailas största motivation och orsaken till att hon vill hålla sig nykter är förhoppningen att få vara mamma på heltid igen. Att få ha barnen hemma i deras rum igen, att väcka dem på morgonen, tjata om läxor, köra till träning, baka till skolbasaren, gå på föräldramöten. Det är hennes högsta önskan och allt hon lever för. I nuläget har de bara några timmars samvaro i månaden.

– Jag är inte bra på fotboll och kommer aldrig att bli det. Men fotbollen fyller mitt liv med bra saker och håller mig i form. Jag har varit den sämsta versionen av mig själv under många år – nu jobbar jag på att bli den bästa, säger Laila allvarligt