Alex Schulman: “Äntligen förstår jag upphovet till min ilska”

Hösten 2016 intervjuade jag Alex Schulman med anledning av hans bok Glöm mig. Mot slutet av samtalet bad jag honom ange sitt sämsta personlighetsdrag. Han behövde ingen betänketid för att svara.

– Att jag är lättirriterad. Vissa dagar hatar jag hela världen och då kan jag bli irriterad på allt som kommer i min väg, bekände han utan omsvep.

När vi nu ses igen drygt två år senare har den där självdestruktiva ilskan varit utgångspunkt för den roman som Alex denna gång är aktuell med, Bränn alla mina brev. Någon utåtagerande person som får utbrott i parti och minut har han dock aldrig varit, betonar han.

– Det är det som är det bedrägliga. Jag har alltid sett mig själv som en icke-aggressiv person. Inte en enda gång har jag höjt rösten mot mina barn eller tagit dem för hårt i armen. Hur skulle barnen kunna vara rädda för mig som är så lugn? har jag tänkt. Men så började jag märka hur de avläste olika situationer och aktivt försökte förhindra att min irritation blossade upp.

På samma sätt förhöll sig Alex som barn till sin mamma.

– Om min bror slog sönder en kopp började jag genast överlägga med mig själv hur jag skulle hantera mammas förväntade ilska. Insikten om att mina barn gjorde samma sak var otroligt obehaglig. Jag förstod att jag var tvungen att stoppa mitt beteende, förklarar han.

Alex ville försöka förstå ursprunget till sin vrede. Att han i sökandet skulle spåra upp en kärlekshistoria som kommit att prägla flera generationer av hans släkt var han ovetande om då han 2015 uppsökte en terapeut för att göra en familjekarta.

– Terapeuten bad mig att rita streck mellan släktingarna på kartan. Om personerna ifråga hade en god relation skulle jag göra ett rakt streck mellan dem och om de hade en dålig relation ett sicksackstreck. När jag var färdig framträdde allting så tydligt för mina ögon. På pappas sida av släkten var det enbart raka streck, medan det på mammas sida bara var sicksacksträck. Mamma kommer från en sårig släkt där väldigt få har kontakt med varandra.

Morfar var källan

Det blev uppenbart för Alex att de taggiga relationerna var sprungna en gemensam urkälla – hans morfar, författaren Sven Stolpe. Att Sven var en tryckkokare av känslor som när som helst hotade att explodera i ett utbrott var visserligen något som han redan kände väl till.

– Jag har fortfarande morfars vrede i glasklart minne. Han var alltid arg på någonting. Alltid! Som barn var jag väldigt rädd för min morfar och samtidigt väldigt fascinerad av honom. Så fort jag kom på besök smög jag in i morfars arbetsrum och läste i hans anteckningsböcker. Min beundran för honom kom sig nog av att jag från tidig ålder själv bar på en dröm om att bli författare.

Att Sven hyste ett livslångt agg mot poeten och publicisten Olof Lagercrantz var ingen hemlighet. 1980 skrev han en kritisk biografi över Lagercrantz där han tog heder och ära av sin författarkollega. Som tonåring tittade Alex i boken och förfärades över det starka hat som hans morfar gav uttryck för.

– När jag senare började läsa litteraturvetenskap kom jag i kontakt med Olof Lagercrantz böcker. Vid ett tillfälle hade jag med mig ett av hans diktverk då jag hälsade på mina morföräldrar i Filipstad där de bodde. Jag minns hur mormor diskret tog boken och stoppade ner den i min väska när jag hade lämnat den framlagd på köksbordet.

Ville få svar

I flera decennier trodde Alex att fiendskapen mellan Sven och Olof Lagercrantz hade sin upprinnelse i en intellektuell kontrovers. Men när han efter terapeutbesöket började läsa sin morfars samlade produktion framträdde en annan bild.

– I sina memoarer återkom morfar ständigt till en händelse sommaren 1932. Han skrev att han “blev utsatt för ett sexuellt attentat” och att “hans liv slocknade”. Formuleringen “sexuellt attentat” var så spännande att jag nästan blev besatt av att få svar på vad det var som hade hänt den där sommaren.

När Alex gick över till att läsa sin morfars romaner upptäckte han att det genomgående temat var otrohet. Männen blir bedragna av sina fruar och går som en konsekvens av detta under.

Efter att ha tagit sig igenom de 94 böcker som morfadern skrivit gick Alex till Kungliga biblioteket som förfogar över Sven Stolpes arkiv. I den gedigna samlingen, där bland annat över 7000 brev finns bevarade, dyker initialerna OL flera gånger upp – alltid i anknytning till ångestfyllda formuleringar. “Träffade OL med sedvanligt resultat: kris, apati, förtvivlans bön”, skriver Sven exempelvis i sin fickalmanacka från 1950.

– Jag började förstå att OL var Olof Lagercrantz och att han hade haft ett förhållande med min mormor. När jag därefter började läsa Olof Lagercrantz texter upptäckte jag att han om och om igen skriver om ett livsförändrande möte med en gift kvinna sommaren 1932 men utan att namnge henne. Han skrev att han hade träffat henne på Sigtunastiftelsen.

Möts i Sigtuna

Under 1930-talet fick många författare stipendier för att kunna tillbringa några veckor vid Sigtunastiftelsen och arbeta ostört i den fridfulla miljön. En loggbok över stiftelsens forna gäster bekräftade Alex misstankar. Paret Stolpe checkade in på Sigtunastiftelsens gästhem den 15 juni 1932. Två dagar senare anlände Olof Lagercrantz. I stiftelsens samlingar fanns också ett foto på en ung Karin Stolpe taget vid samma tid.

– Hennes svarta pagehår och melankoliska blick överenstämde på pricken med hur Olof Lagercrantz beskrivit den kvinna han förälskade sig i 1932. Jag tog kontakt med en av Olofs söner, David Lagercrantz. Till min förvåning kände han till kärlekshistorien mellan hans pappa och min mormor.

Genom Davids äldre bror Richard fick Alex tillgång till Olofs dagboksanteckningar från den aktuella tiden och 23 kärleksbrev som skickats mellan Olof och Karin. Tack vare materialet har han i sin roman kunnat ge liv åt den kontroversiella kärlekshistorien.

Han beskriver den oväntade attraktionen som uppstår mellan den 21-årige ännu opublicerade författartalangen och den fyra år äldre Karin då de möts på Sigtunastiftelsen. Trots den påtagliga risken för upptäckt klarar de inte av att hålla sig ifrån varandra. I skydd av en skogsglänta utväxlar de sin första kyss och några dagar senare fullbordar de sin kärlek i Olofs rum.

Sven tycks inte ana någonting. Eller så gör han det. Efter en och en halv veckas vistelse på Sigtunastiftelsen bestämmer han sig abrupt för att det är dags för hemfärd. Olof och Karin håller kontakten via brev. Karin använder en poste restante-adress och hämtar ut breven på postkontoret för att undvika att Sven får vetskap om deras brevväxling.

Passionerade brev

Breven vibrerar av ömhet, längtan och passion.

“Förstår du vad du är för mig? Du är allt vad jag äger. Allt annat är mig fullkomligt likgiltigt. Vilket brott som helst kan jag göra för dig. Tro mig, Karin.”

Så skriver Olof i ett av sina brev. Karin besvarar hans kärleksförklaring med samma lidelse:
“Vänta på mig och glöm mig inte, jag blir den lyckligaste Karin här på jordklotet om du har hälften av din kärlek kvar om en månad.”

– Det är en otrolig känsla att hålla breven i sina händer. I sina avskedhälsningar har Olof ändrat färg på bokstäverna från svart till rött. Det är så himla fint! När jag läste breven kom jag på mig själv med att hålla på mormor när hon försökte göra slut med morfar, tillstår Alex.

Skilsmässa är dock något otänkbart för Sven Stolpe. Med hot om att basunera ut att Karin några år tidigare genomgått en illegal abort försöker han desperat behålla henne hos sig.

Trots den starka oron över att hon ska tvingas schavottera offentligt med sin föräktenskapliga graviditet lämnar Karin till slut Sven. Hon och Olof träffas under en dag och börjar planera för en framtid tillsammans men historien tar en mörk vändning när Sven avslöjar deras relation. I sin desperation tar han så när livet av både sig själv och Karin.

Skrämd av vetskapen om att han är kapabel att verkställa sina hot stannar Karin motvilligt kvar hos Sven. Hon skriver i snabb takt tre brev till Olof där hon bönfaller honom att bränna alla hennes brev och aldrig röja hennes identitet. Olof försöker förtvivlat få Karin att förstå att de hör ihop men efter ett och ett halvt år ger han upp.

Upprättelse för mormor

1939 gifter Olof sig med Martina Lagercrantz som han sedan lever med under återstoden av sitt liv. De får fem barn tillsammans. Karin och Sven får fyra barn men äktenskapet blir olyckligt.

– Under min uppväxt kunde jag se att mormor var väldigt rädd för morfar, vilket gjorde mig ledsen. Med åren blev mormor alltmer kuvad. Hon bar på en sorg över att livet inte hade blivit som hon hade tänkt sig. Det enda ljuset i hennes mörker var breven från Olof som hon sparade i alla år och emellanåt tog fram och läste.

När en ursinnig Sven 1988 får nys om breven vågar Karin inte längre ha dem i sin ägo utan skickar dem till Olof. Inte heller Olof har klarat att göra sig av med sina brev. Ända upp i 60-årsåldern fortsätter han att beskriva sin ungdomsförälskelse i sina böcker men av hänsyn till Karin röjer han aldrig vem kvinnan som lämnat ett så djupt avtryck i hans hjärta är.

– Att min mormor inte lämnade morfar är både djupt mänskligt men också otroligt sorgligt. Med Olof hade hon fått ett mycket bättre liv. De två var menade för varandra, fastslår Alex allvarsamt.

– Jag hoppas att mormor inte skulle ha sett det som ett svek från min sida att jag nu gått emot hennes vilja och offentliggjort innehållet i breven. Med min bok tycker jag att jag har gett henne den upprättelse som hon förtjänar. Jag känner en enorm empati för mormor. Morfar har jag däremot kommit att ogilla under arbetet med boken, medger han.

Att få kännedom om roten till den inneboende vrede som Alex menar har gått i arv från Sven Stolpe till hans mamma och honom själv har varit ovärderligt. Tack vare de nyförvärvade kunskaperna om sin släkthistoria hoppas han kunna förhindra att det mörka arvet förs vidare till hans tre barn.

– Genom att kartlägga mitt beteende kan jag långsamt utrota det. Under ett års tid förde jag anteckningar över allt som gjorde mig mörk till sinnes. Det kunde vara så otroligt fåniga saker som att min fru Amanda glömt att köpa bacon när jag bett henne om det.

– Idag är jag medveten om hur mina reaktioner påverkar andra. Det var jag inte innan jag började jobba med boken för tre år sedan. Jag har ägnat så mycket tid åt att utforska mitt arv att om mönstret någon gång ska brytas så är det med mig.