Du visste det så klart: att dina barn en dag kommer att växa upp, förbereda sig för ett liv utanför din famn och att han eller hon skulle flytta hemifrån.
Men bara för att man förnuftsmässigt vet en sak, innebär inte det att man agerar förnuftsmässigt.
För det är svårt att släppa taget. Ända sedan du visste att du väntade barn har du oroat dig. Velat barnets bästa. Bäddat och krattat. Ordnat och planerat. Men nu är det över.
En falsk känsla
När barnet blivit vuxet är det en annan slags relation som träder in. Framför allt behöver vi våga lita på våra barn och lära oss att hantera vår oro.
– Det kan vara hjälpsamt att se på oron som en “falsk” känsla, till skillnad från rädsla, sorg och ilska. Oro är en känsla som inträder inför något vi föreställer oss kan hända – men som inte har hänt, säger Katarina Laundy, legitimerad psykolog och utbildad mindfulnessinstruktör.
Men, säger Katarina Laundy, eftersom oro är en naturlig känsla som vi människor har utrustats med för att kunna förebygga och överleva faror, är det svårt att släppa den.
– Även om du inte kan släppa oron, försök att inte projicera din egen oro på ditt barn. Inse att det är dina känslor och att du måste ta hand om dem själv, säger Katarina.
Ett enda mål
Som föräldrar har vi egentligen bara ett enda mål: att hjälpa våra barn bli ansvarstagande, medmänskliga, självständiga och trygga individer. Vår uppgift är att förbereda barnet för livet, helt enkelt.
Det är något vi börjar jobba på tidigt, redan från det att vi lägger vår lilla bebis i lekgymmet på vardagsrummets golv.
Därefter tar vi allt större steg. Vi låter vår unge gå till skolan på egen hand. En vacker dag skickar vi dem till affären med en inköpslista och kontokort. Ytterligare några år senare låter vi vår tonåring sova ensam hemma någon natt. Därefter blir det dags för den första semesterresan på egen hand.
Bandet sträcks ut allt längre. Och snart är den där lilla bebisen som låg och betraktade de färggranna leksakerna i babygymmet en ung vuxen som flyttar hemifrån.
Då, om inte förr, behöver du jobba på att släppa oron och låta ditt barn ta över ansvaret. Han eller hon måste styra skutan själv.
– Men oron för hur barnet har det kommer säkert ändå att dyka upp ibland. Då är det bästa man kan göra att ta ett steg tillbaka. Begrunda den där oroskänslan och fundera på varifrån den kommer. Försöka få perspektiv och fundera på om det finns grund för oron, säger Katarina Laundy.
Att ringa upp den unga vuxna sonen eller dottern i tid och otid, att ventilera sin oro med honom eller henne, har sällan någon positiv effekt.
I de flesta fall orsakar detta irritation och relationen mellan er kan bli ansträngd.
Rent krasst är ett sådant beteende oftast inte ett uttryck för föräldrakärlek. Det handlar snarare om att uppfylla ett behov hos sig själv, ett behov av att känna sig behövd. Ett sådant beteende kan i sig riskera att bli en form av kontroll och maktutövande, vilket inte är adekvat när barnet blivit vuxet.
Smittar av sig
Det finns också risk för att din föräldraoro smittar av sig på barnet. Barnet börjar tvivla på att hon eller han verkligen kommer att klara av tillvaron. Det i sin tur leder till att barnet blir fast i sitt beroende av dig istället för att utveckla sin livsnödvändiga självständighet. Problem och svåra situationer hör till livet.
– Genom att ett barn ställs inför problem då och då stärks barnets resiliens, det vill säga motståndskraft, och han eller hon lär sig att lita på sig själv och sin egen förmåga.
För självklart kommer ditt barn inte att glida fram genom livet på en räkmacka. Det kommer att komma utmaningar i ditt barns liv. Han eller hon kommer att ställas inför svåra situationer. Han eller hon kommer att bli sårad, ledsen och utmattad.
Då ska du naturligtvis finnas där. Men din uppgift blir då att stötta och peppa.
– Du behöver visa tillit och trygghet i att de klarar sin situation. Uppmuntra barnet och förklara att det kommer att fixa sig, på det ena eller andra sättet.
Däremot, om du ser att ditt barn är på väg mot en riktigt jobbig situation som han eller hon inte kan hantera, då är det naturligtvis läge att rycka in. I vissa lägen kan det krävas professionell hjälp men många gånger kan det räcka med vanlig, mogen föräldrakärlek.
– Men försök göra det med respekt. Du kan till exempel säga: “Utifrån den erfarenhet jag har, skulle jag hantera det så här …” Hellre det än att ge pekpinnar. Var lyhörd, säg att det är upp till barnet vilken väg han eller hon väljer för att lösa problemet.
Ta hänsyn
Det handlar lika mycket om respekt som att ta hänsyn till barnets integritet och att visa att man tror på barnets egen förmåga att lösa olika problem.
Att släppa taget om sitt barn och ändå finnas där är alltså viktigt.
– Din uppgift är att hjälpa ditt barn att bli så självständigt det kan bli. Att inte göra det, det är det största föräldrasveket av alla, säger Katarina.
Behovet av att visa respekt för barnets integritet handlar också om att inte ställa frågor i onödan. Försöka fundera på hur man själv ville ha det när man var i barnets ålder.
Vilken förälder vill upplevas som “snokig”? Genom att ta ett steg tillbaka, härbärgera sin egen oro och lägga band på sin nyfikenhet, ökar sannolikheten för att barnet delar med sig i förtroende när det är dags.
– Att hålla kvar en ung vuxen i barnarollen är osunt. Om du istället visar förtroende och tillit, finns det goda chanser för att ni behåller en nära relation, trots att barnet blivit vuxet, säger Katarina.
Att inte gå hem till den vuxne sonen och städa, att inte tvätta hans tvätt eller fråga den vuxna dottern om hur hon uppfostrar sina barn eller ifrågasätta hennes yrkesmässiga beslut borde vara en självklarhet.
Går över gränsen
Framför allt när det gäller unga vuxna män finns det ändå otaliga exempel på hur föräldrar går över gränsen.
– En förklaring till detta kan vara att pojkar generellt mognar lite långsammare. Den del av hjärnan som styr impulskontroll, planering, riskbedömning och beslutsfattande mognar lite senare hos unga män. Men det betyder inte att de aldrig mognar. Det är stor skillnad på att mogna senare och att aldrig mogna, poängterar Katarina.
Om bandet har sträckts ut successivt, då har vuxenrelationen fått chans att mogna långsamt. I bästa fall har även vi som föräldrar sakta men säkert hittat andra roller i livet än den som förälder till ett omyndigt barn.
Vi har hittat andra intressen, andra behov och vi har odlat flera relationer.
Det är det bästa vi kan göra, också för vår egen skull.
– Skulle du trots allt trampa över gränsen någon gång, be om ursäkt, säger Katarina Laundy.
Kanske kan du, utan att försätta dig i offerposition, uttrycka att det inte är helt enkelt att bli ett annat slags förälder, att den här rollen är ny också för dig.
För du måste vara snäll också mot dig själv.
Det är inte alldeles enkelt att återuppfinna dig själv som förälder och människa. Men vi har alla en potential att växa, i alla livets faser.
Och vill du växa som människa, så kommer din relation till dina vuxna barn att frodas också.
