Skräpplockning är bästa medicinen för Jenny: “Får mig att glömma tid och rum”

Hon har uppfunnit ett jobb som inte finns, men som behövs, och hennes högsta önskan är att det ska bli ett “riktigt” jobb. Jenny Hedberg håller Dalstorp med omnejd rent från skräp och ger sig dagligdags ut på sina skräpplockarrundor.

– Jag gick i väggen för åtta år sedan och är sjukskriven sedan dess, berättar hon. Mitt huvud fungerar inte som det gjorde innan och jag klarar inte stress. Jag har också svårt för att tänka, räkna och lösa problem. Men plocka skräp kan jag, under förutsättning att jag får göra det på mina villkor.

Jenny är född i Stockholm men flyttade tidigt till Västergötland där föräldrarna tog över en lanthandel. De levde nära naturen och hon fick tidigt lära sig att plocka upp efter sig då hon vistades i skog och mark.

Tappade hon något fick hon dåligt samvete och vände om och tog upp det. Det var så hon uppfostrades.

Hon har aldrig gillat skräp i naturen och har alltid plockat på den plats där hon har stått. Men skräpplockningen tog fart på allvar för flera år sedan när hon umgicks med en bonde.

– Det började med en sönderkrossad aluminiumburk när han skördade vall, minns hon. En ko åt ensilaget och det ledde till att hon blev mycket sjuk och måste nödslaktas.

Jenny tyckte det var fruktansvärt och i det ögonblicket bestämde hon sig – innan bonden skulle slå nästa skörd gick hon och samlade upp allt skräp på åkerkanterna vid bilvägarna. Hon plockade och plockade och hittade mängder av glas och burkar som lätt skulle kunna skada både djur och människor.

Turbulenta barnaår

Jenny jobbade då som svetsare och reparatör men 2013 gick hon in i väggen och drabbades av svår ångest. För att hantera ångesten gick hon promenader och började då plocka upp allt skräp hon såg. År 2017 bestämde hon sig för att försöka få Dalstorp fritt från skräp.

– Det var inte jobbets fel att jag blev utbränd, funderar hon. Svetsningen var rena semestern men jag orkade inte med allt runt omkring. Jag var ensam mamma till Kalle och hans barnaår var turbulenta.

Hon kämpade för att hennes son skulle må bra och trivas i skolan och en dag fick hon sin belöning – han längtade till skolan. Men då gick hennes egen ridå ner. Hon hade satsat allt men brakade ihop och fick svår ångest. Hon blev mer eller mindre handlingsförlamad och klarade inte ens enkla sysslor som att koka kaffe.

När hon inte ens kunde svara i telefonen kontaktade hon psykiatrin men kön var lång och hon fick vara sin egen doktor. Hon skaffade hundar och började gå ut och gå, vilket lindrade de värsta ångestattackerna.

– Jag kunde gå tre varv runt sjön i raskt tempo, säger hon. Och när jag ändå var ute, började jag plocka skräp utmed stranden.

Hon hittade en hel del. Där låg papper, urdruckna burkar och flaskor, glas och cigarettfimpar som folk lämnat efter sig. Med flinka fingrar gjorde hon rent efter andra. Skräpplockarrundorna kändes mer och mer som ett kall, något som skapade mening i livet.

Hon tog tillvara sonens barnvagnsunderrede och gjorde om den gamla barnvagnen till en “skräpplockarvagn”, för att slippa bära allt i händerna. I sällskap med sina tre hundar gav hon sig ut med sin vagn.

– Jag tog kontakt med Trafikverket för att höra mig för om det fanns lediga jobb som skräpplockare, säger hon. Då fick jag till svar att de hade personal som städade dikena men deras insatser räcker uppenbarligen inte till. Maskinerna som röjer dikena krossar bara glas och burkar, så att skräpet blir ännu farligare.

Hon har också vänt sig till kommunen för att försöka få en löneanställning som skräpplockare men har då fått till svar att sådana tjänster inte finns.

– Men nog tycker jag att de behövs, så varför inte skapa sådana? frågar hon sig.

I stället fortsätter hon att jobba i det tysta, helt ideellt och i sin egen värld. Skräpet hon hittar tar hon hem och sorterar i trädgården, varefter hon kör till återvinningstationen ett par gånger i månaden. Flaskor och burkar pantar hon, och för de pengar som blir köper hon hundfoder. “Jobbarkompisarna” är därmed självförsörjande.

– Grannarna var väl inte så positiva innan de visste vad jag gjorde men jag har byggt ett tätt staket för att förhindra insyn, berättar hon. Och det är bättre att skräpet ligger samlat en tid och sedan återvinns, än att det ligger utspritt i naturen.

Då kom polisen

Slit och släng är inte hennes melodi och hon tycker att folk borde se över vad de kastar och lära sina barn att göra likadant. Hon förvånas över att det på våra skolor glöms kläder som läggs i säckar, men som eleverna sedan inte vill kännas vid. Och likadant är det med vuxna – det finns de som slänger utan att tänka sig för.

– I skogen har jag hittat både en soffa och ett bubbelbadkar, säger hon med ilska i rösten.

Hon plockar inte bara utmed dikena hemma i Dalstorp, utan har alltid med en påse när hon besöker andra platser. Och hon fyller den lätt, till glädje för både människor och djur. En gång hittade hon en igelkott som fastnat i en konservburk men den lyckades hon befria, varefter konservburken förpassades till återvinningsstationen där den hör hemma.

Jenny drar sig inte för att testa obeprövade metoder.

Vid ett tillfälle plockade hon skräp utmed motorvägsavfarten utanför Ulricehamn men då kom polisen och trodde att hon var självmordsbenägen. Det var hon ju inte men polisen uppmanade henne att lämna vägen “då detta skulle skötas av Trafikverket”.

– Men deras maskiner krossar bara skräpet och farliga, vassa bitar blir liggande på marken, svarade jag och visade vad jag hade hittat.

Att plocka skräp är hennes bästa medicin och en väl fungerande terapi. Då glömmer hon tid och rum och önskar inget högre än att alla hjälptes åt med att hålla rent i naturen.

– Jag vill lämna efter mig en jord som är likadan som den var för tusen år sedan.