Min man och jag har varit ett par i över tio år, vi har två underbara barn och bor i en villa som sett sina bästa dagar. Men det känns inte bra, jag är inte nöjd. Har funderat på om jag är egoist som bara tänker på mig, vad jag vill och inte vill. Min man arbetar heltid, kommer hem och slänger sig i tv-soffan eller framför datorn. Han kan så mycket – laga god mat, snickra, fixa – men han vill inte. Han tycker det mesta är jobbigt. Jag är trött på pust–stånk–stön och svordomar.
Jag försöker vara positiv och glad men jag känner att jag inte fått så mycket empati och stöd som jag önskat de sista åren. Det har varit en jobbig tid för oss alla när jag blev sjuk för några år sedan, ändå har min man knappt tagit ansvar för någonting här hemma. Jag vill leva med min man resten av livet och få små barnbarn, men så här som livet ser ut nu vill jag inte ha det. Är jag egoist eller är jag värd det jag längtar efter?
– Jag känner att ni lever i två olika världar, din man och du. Han lever ett ungkarlsliv hemma hos dig. Och jag måste betona att du inte är egoistisk, det är snarare så att din man är en pojke som aldrig flyttat hemifrån. Glöm inte att du är en fantastisk mamma och hustru, jag tittar in i ditt liv och ser med beundran hur du kämpar. Du har ett fantastiskt engagemang i dina barn och deras liv.
– Mitt råd till dig är att lämna din man, för det kommer aldrig att bli bättre mellan er. Tyvärr tar det ett tag innan du träffar någon ny man, och vi kan kalla den här perioden för läkeår, då du hittar tillbaka till dig själv. Du ska använda den tiden till att lägga mer kraft på barnen och dig själv. Jag ser att du ska bo i en vacker marklägenhet som har en liten gräsmatta. När det så småningom kommer en ny man in i ditt liv är det någon du känner sedan tidigare som tar kontakt med dig. Då förstår du att du är värd riktig kärlek.
