Hej Benny! Med glädje läser jag din spalt i Hemmets Journal. Jag är en kvinna som fyllt 50 år och jag har hela livet känt att min barndom varit otrygg. Det har medfört att jag har jobbat mycket med mig själv och min utveckling, främst de senaste tolv åren när jag förstod hur allt hängde ihop. Jag kan inte känna att mina föräldrar känns som just mina föräldrar, de kunde lika väl vara några släktingar. Jag känner en slags ödmjukhet och tacksamhet trots allt för att jag kunnat “växa” på egen hand, förstår att de inte kunnat ge mig det de själva aldrig fick. Finns det något jag kan göra för att känna mig ännu närmare dem än jag gör nu?
– För det första vill jag säga att dina föräldrar gjorde så gott de kunde. De fortsatte så som de själva blivit behandlade och hade inte verktygen att göra bättre än så. De bröt inte det inlärda mönstret. Ordet Förlåt är stort. Jag råder dig att förlåta dina föräldrar för det de gjorde dig och för det du inte fått. Gör du det i öppet hjärta släpper du in nya möjligheter. Var tacksam för den kunskap du fått och använd dina erfarenheter genom att lära ut till andra vad kärlek mellan föräldrar och barn egentligen handlar om.
– Skriv, skriv, skriv! Skriv ner dina känslor, dina upplevelser och dina drömmar. Läs det senare så får du insikter i hur långt du kommit i ditt arbete. Livet är ett lärande och en speciell resa!
