Hej! Jag är ensamstående mamma till en tonåring som har en neuropsykiatrisk störning. Detta innebär att han får perioder av nedstämdhet och aggressivitet. Skilde mig från hans pappa då min son var tre år. Min f d man kränkte mig mycket. Har sedan bott tillsammans med en man i tre år, det var på ungefär samma sätt. Efter det har jag haft två förhållanden som varit bra i början, men efter ett tag har de dragit sig ur och sagt att de inte orkar med min son. Den sista relationen tog slut för drygt en månad sedan, han kvävdes hemma hos oss och tyckte han måste tassa på tå. Ska jag leva ensam hela livet? Vill så gärna ha en trygg axel att luta mig mot, någon som stöttar mig. Det känns ibland som att jag inte duger.
Benny svarar:
– Först vill jag säga att jag tycker du är en fantastisk mamma. Du är kanske lite för fantastisk, du ställer upp så mycket för din son att han “äter” dig. Du måste lära dig att sätta gränser för honom, även om han inte mår bra.
– När det gäller dina förhållanden så har du nu vuxit ifrån den typ av män som kränker dig och du kommer att vara redo att träffa en underbar man. Det är en man med en blandning av klokhet och pojkaktig busighet och han kommer in som en virvelvind i både ditt och din sons liv. Han kommer att älska er båda gränslöst, han är också den naturliga auktoritet och manliga förebild din son behöver. Mitt hjärta blev så varmt när jag tog i ditt brev, för jag vet att du kommer att få lycka.
