Hej Benny!
Skriver återigen till dig och hoppas på min tur nu. Jag hoppas du kan vägleda mig lite i livet.
Är drygt 40 år, har ett bra jobb, jag trivs bra, men det är hektiskt och stressande och tar på krafterna. Därför undrar jag om jag någon gång kommer att finna lugnet och tryggheten i ett förhållande. Jag saknar ett riktigt samboliv – någon att dela sorg och glädje med.
Snälla Benny, hur ser framtiden ut?
Det finns en nära vän som jag har starka känslor för och som jag älskar att besöka, då han bor på annan ort. Hos honom finns lugnet och tryggheten. Men varken han eller jag har så stor vana när det gäller kärlek, så hittills har jag inte vågat erkänna mina känslor för honom. Jag hoppades på att han skulle ta första steget.
Så, Benny, som du märker är jag lite vilsen i livet och behöver din hjälp. Ska jag ta mod till mig och berätta för honom eller förlorar jag honom för alltid då som vän ifall jag skrämmer bort honom.
Eller måste jag gå vidare med mitt liv, finns det någon annan runt hörnet för mig? Vill inte vara ensam hela livet.
Tack snälla Benny för att du kanske denna gången “ser” mig och ger mig svar!
– Kära Lena, det är inte jag som ser er och era brev utan andevärlden som leder mig dit. Du är en blyg och reserverad person. Vissa visar inte sin blyghet utan ser svårtillgängliga och högdragna ut, med taggarna utåt, och då träffar man ju inte någon. Vännen du träffar har känslor för dig men är lika blyg. Ni är som två katter runt het gröt och vågar inte ta första steget! Men någon måste börja, så det får bli du! Jag tror på er kärlek. När detta väl har börjat avslöjar en annan vän via Facebook att han alltid har haft känslor för dig. Förvirring! Först kommer ingen, sedan står pojkarna på rad! När man blir mer avslappnad blir man mer intressant än om det står “desperat” i pannan. Lycka till!
