Alzheimer är en sjukdom och har inget med naturligt åldrande att göra. Hos ungefär 5 % av alzheimerpatienterna har forskarna funnit ärftliga fel (mutationer i arvsmassan på kromosomerna 1, 14, 19 och 21). Hos alla de övriga fallen är orsaken oklar. Det är framför allt patienter som insjuknar tidigt i 50-60-årsåldern som har ärftliga fel. Det finns i dag ingen helt botande eller förebyggande behandling. Symtomen kan endast tillfälligt lindras om man tar en medicin som ökar halten av ett nervsignalämne (acetylkolin) i hjärnan. Även god yttre omvårdnad och psykisk stimulans påverkar sjukdomens förlopp till det bättre. Det är emellertid mycket påfrestande och ofta ett stort lidande att sköta en nära anhörig som drabbats av svår demens. Man säger att demens är “de anhörigas sjukdom”.
En djup depression kan ge tillfälliga symtom som kan förväxlas med demens. Men när depressionen har klingat av blir patienten klar och redig igen. Så äkta Alzheimers sjukdom har inget samband med depression.
Det forskas väldigt mycket om Alzheimer. Man har många pusselbitar färdiga men klarar ännu inte att foga in dem i ett sammanhängande mönster. Flera sjukliga äggviteämnen som ger abnorma förändringar och skrumpningar i hjärncellerna är kända. Det mest betydelsefulla fyndet är ett ämne som kallas beta amyloid och som lagras in i hjärnan på ett felaktigt sätt. Även en ärftlig blodäggvita som binder fetter och kallas apo E-4 har samband med Alzheimer. Den finns hos 3% av befolkningen. Men så länge det inte finns någon bra förebyggande bot så vore det etiskt felaktigt att undersöka alla och därefter peka ut vilka av oss som löper stor risk att insjukna i Alzheimers sjukdom. Ett sådant besked skulle vi nog ha svårt att bära.
