Jag får inte gå ut ensam. Det enda jag kan göra är att sitta på min säng. När som helst kan han få ett utbrott och hota mig: “Du är sjuk”, skriker han. Vi måste gå och handla mat tillsammans och när vi kommer hem måste jag sitta och titta på TV fram till kl 22. Jag får inte lägga mig tidigare. Jag får inte ens gå ut på balkongen eller öppna dörren. Jag känner mig som fånge i mitt eget hem.
På psykiatrimottagningen han går till säger de att han är snäll. Men jag är 65 år och har inget eget liv. Är jag inte också en människa? Nu är telefonen trasig men jag får inte lämna den på lagning. Min son säger att jag bara får lämna in hörluren, inte hela apparaten!
Jag vet inte hur länge jag ska orka ha det så här. Jag står i tvättstugan och skriver detta brev. Om han visste att jag skrev till dig så vet jag inte vad han skulle ta sig till. Kan du hjälpa mig?
Du är idag 65 år och har rätt till ett drägligt liv utan hot om att bli slagen. Du undrar om du är en “människa” och naturligtvis är du det, men en människa som just nu och sedan länge har farit mycket illa. Nu är det viktigt att du agerar relativt snabbt så länge det finns ork till att påbörja en förändring. Ditt brev till tidningen var bara början till det rop på hjälp som du måste formulera till din omvärld. Fortsätter du att vara lika avskuren, så kommer du snart inte att ha ork till förändring. Du kommer troligen att själv fastna i det sjukliga mönstret och sannolikt börja tveka om vad som är rätt och fel. Jag hoppas och önskar att du har någon i din närhet, kanske en släkting, god vän eller granne, som du kan berätta om din situation för. Någon som du tror förstår att du har det svårt och hos vilken du kan förankra att nu måste något “hända”. Oberoende av om denna resursperson finns eller inte så måste du vända dig till såväl psykiatrin som de sociala myndigheterna. Och berätta hur det verkligen ligger till. Om man nu inom psykiatrin bedömer din son som “snäll”, så måste det bero på att de inte känner till de riktiga omständigheterna.
Det måste finnas någonstans dit du kan gå själv utan att din son kräver att följa med. T.ex. till din distriktsläkare, som du kanske redan har kontakt med. Gå dit för en verklig eller “uppdiktad” åkomma bara för att börja i någon ände. Nog måste din psykiska utmattning vara skäl nog för att söka läkare. En läkare kan säkert hjälpa dig till en kuratorskontakt på vårdcentralen. Kom ihåg, att du hjälper inte dig själv eller sonen genom att försköna er situation när du beskriver den. Du blir säkert tagen på djupaste allvar om du berättar “sanningen” hur svår den än är. Det är bl.a. dessa människors engagemang i din livssituation, som kan hjälpa dig att komma vidare.
Jag tror att det kommer att bli mycket svårt för dig att framöver bo tillsammans med din son och samtidigt förändra ert samlevnadsmönster. Ni behöver sannolikt bo åtskilda under en längre tid för att bryta ett så destruktivt samspel. För bostadsfrågan behöver du kanske ha kontakt med socialtjänsten. Skulle din son under en kritisk period framöver bli mycket aggressiv, så bör du eller någon granne ringa polisen innan något verkligt allvarligt händer. Det vore katastrofalt för såväl dig som för honom om ingen hjälpte er att sätta de gränser han inte själv klarar av.
Vägen ur den här svåra situationen är självklart inte enkel men helt nödvändig. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och har ork och mod att berätta hur det är och att du sedan kan gå vidare till ett bättre liv.
