Jag tycker det är oerhört viktigt att du inte behåller dina tankar för dig själv. Säkert är detta inte det enda som du undrar över och kanske också är orolig för. Din vän genomgår ju vad jag kan förstå en ganska omvälvande behandling som påverkar henne inte bara fysiskt utan också psykiskt. Många gånger kan hon nog uppleva förändringarna tämligen så dramatiska och identifikationsproblem, åtminstone periodvis under behandlingens gång, är inte sällsynta. Jag förutsätter att hon hela tiden haft psykologkontakt eller liknande och hon har ju också fortlöpande kontakt med den läkare som har hand om hennes behandling.
Men hur är det med dig själv egentligen? Är det någon som hjälpt dig med motsvarande kontakter? Har du någon gång fått träffa hennes läkare för att få svar på dina frågor och förklaringar till hennes reaktioner och till vad som egentligen sker i hennes kropp? Givetvis kan det för dig ibland vara rejält jobbigt och också påfrestande för er relation. Dessutom är du själv mitt i klimakteriet med allt vad det innebär både psykiskt och fysiskt. Det känns bra att du fått hjälp med hormonplåster. Men skulle dina besvär trots behandlingen återkomma ska du ta kontakt med den läkare som ordinerade dina plåster så att du fär en starkare östrogendos. Klimakteriebesvär utöver allt annat ska du verkligen inte behöva ha.
