Min fästman är dataspelsmissbrukare!

Min fästman är i 50-årsåldern och roar sig med fotbolls- och actionspel på datorn. Man kan nästan jämföra det med en alkolists beroende. Han tänker hela tiden på sitt spelande. Han kastar sig över datorn så fort jag tittar på TV. Jag vill gärna ha sällskap och kunna prata om oss, men han vill spela istället. Han kopplar upp sig på nätet och spelar ihop med kompisar – det kostar inte så mycket eftersom vi har bredband – men hans enda intresse är hur han ska lägga upp spelet. Dessa spel är i och för sig mycket naturtrogna och fängslande. Men han kan sitta i timmar och leka krigare.

Jag tycker givetvis det är helt sjukt. Jag sitter själv hela dagarna och arbetar med dator i mitt jobb som ekonom. Vi bråkar mycket om det här. Han kan lösa problem i timmar vid datorn men att diskutera med mig går inte. Vad kan jag göra? Bör jag ställa krav på spelfria helger? Vi har bara bott ihop i ett år efter ha känt varandra i ungdomen, så den första tiden nu var vi jättekära. Men nu har actionspelen tagit över!

Jag tror att många, framför allt kvinnor, delvis kan känna igen sig i den frustration du känner över din sambos intensiva fritidsintresse. Irritationen och säkert också sorgen över att din vän så helhjärtat går inför något som ligger utanför ditt och ert gemensamma intresse är inte svår att förstå. Förmodligen har din besvikelse över hans ibland nästan totala engagemang minst två bottnar. Den första handlar naturligtvis om bristen på den nära dialog, som du naturligt nog saknar med den du nu lever tillsammans med, och som för dig säkert är en viktig ingrediens i ett samliv. Du träffar en ungdomsvän – ni blir “jättekära” – och du bygger in många goda förväntningar i det liv som ni nu startar tillsammans. Du nämner inget om hur livet tidigare gestaltat sig för någon av er men uppenbart är att du med honom hade förhoppningen om en levande dialog, som skulle berika bådas er tillvaro.

Du undrar nu om du t.ex. kan ställa krav på spelfria helger. Att du vill det är begripligt, men jag tror inte att några sådana “krav” alls skulle leda till det du önskar dig. För det första skulle du få känna av din sambos ilska över att bli påtvingad något mot sin vilja – antingen i en dold eller öppen aggressivitet gentemot dig. För det andra – och det tror jag är det viktigaste – så är det inte troligt att din vän varken har den förmågan eller önskar sig den nära dialog, som du har behov av. Du är troligen en av många kvinnor, som intensivt längtar efter och försöker initiera en dialog med sin partner, som han inte vill, kan eller har behov av. Med sorg får vi ibland konstatera att det är så och sedan fundera över vad det betyder för fortsatt samlevnad. Bara du kan avväga om livet med din ungdomsvän har så många andra kvaliteter att du vill leva tillsammans med honom trots bristen på och behovet av större närhet? Kan du i vänkretsen t.ex. få en del av det behovet tillgodosett? Eller är det helt avgörande för dig att få det i samlivet med någon. Självklart är det viktigt att du till din sambo formulerar dina behov och önskningar. Det kanske går att mötas på halva vägen även om naturligtvis förändringsbenägenheten har sina begränsningar ju äldre vi blir. Att bo tillsammans och ständigt irritera sig på den andre kan ju aldrig utgöra grunden för ett bra liv.

Den andra “botten” i din besvikelse tror jag kan ha att göra med arten av fritidsaktivitet. Vi har alla våra egna värderingar, när det gäller att värdesätta just fritidsintressen. Hade du kallat din vän för “missbrukare” om han sysslat med golf, bridge eller något annat som utövare ibland kan uppslukas av helt och hållet. Det är säkert angeläget att ni, sedan den första intensiva förälskelsen avklingat, pratar om vilka beröringspunkter ni har som är viktiga för båda. Det är ju dessa som ska utgöra basen för en fortsatt samvaro. Vill inte din vän diskutera ert samliv alls, så får du troligen själv ta det avgörande beslutet på egen hand, att leva tillsammans eller inte.