Jag känner mig så utanför i min familj!

Jag är en tjej på snart 16 år. Jag fick en lillasyster för snart fyra år sedan. Jag gillar min syster jättemycket men det finns ett problem. Jag känner mig så himla ensam här i famlijen. Pappa jobbar nästan alltid och när han är hemma så umgås han för det mästa enbart med min lillasyster. Detta har gjort att jag har börjat känna mig ensam. Jag har till och med börjat göra saker man inte får göra bara för att få hans uppmärksamhet. Visst, jag har fått hans uppmärksamhet men sedan har han bara skällt ut mig. Han har aldrig frågat varför jag gjorde det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar min mamma, min bror och mina båda systrar och givetvis min pappa, men jag känner inte att jag får så himla mycket tillbaka som jag skulle behöva. Snälla, hjälp mig! Jag vet snart inte vad jag gör. Jag har till och med funderat på självmord.

Vilket fint initiativ av dig att ta tag i en situation i vilken du inte mår bra och som ni i familjen behöver göra något åt, helst så fort som möjligt. Du ger mig en tydlig bild av hur en ung flickas position i en familj förändrats sedan ett småsyskon kommit till världen. Vid en tidpunkt, när en normal tonårsfrigörelse snart skulle ha börjat, så känner du att du har blivit lämnad i stället för att få chansen att “lämna” i din egen takt. I den åldern gör vi nästan alla tvära omkast mellan att visa oss vuxna och få de barnsliga behoven tillgodosedda. Och då är det viktigt att det finns en vuxen vid sidan om, som kan svara på de skiftande känslomässiga behoven.

Du skriver inget om vilken plats du har i syskonskaran, men du ger intryck av att ha varit “pappas flicka” under många år – troligen är du yngst av er tre första barn i familjen. Med viss förvåning konstaterar jag att du inget skriver om din mamma. Det är som om hon finns där och naturligtvis har många funktioner, men de känslomässiga behoven tycks du i huvudsak rikta mot din pappa som dessutom “jobbar nästan alltid”. När du då intensivt vill påkalla hans uppmärksamhet – med som du själv vet “fel saker” – så förstår han inte alls vad det är du vill uppnå utan blir arg på dig. Det är här den onda cirkeln som måste brytas kommer in. Du vill bli sedd, älskad, uppmärksammad och pappa fattar troligen dina aktiviteter som olika led i en frigörelseprocess. Tyvärr kan vi människor inte alltid se de bakomliggande, djupa behoven bakom ett agerande. Det är säkert inte för att din pappa inte vill tillmötesgå dig utan för att han inte riktigt förstår vad du vill säga honom.

Det är här du och alla i familjen måste få hjälp utifrån. Ju större din längtan efter pappa blir desto mer drastiska kan dina försök att nå honom också bli, utan att du uppnår det du egentligen vill, d.v.s. få hans kärlek. Det är oerhört viktigt att du får möjlighet att uttrycka dina behov så att du blir förstådd och inte förstärker din upplevelse av att vara känslomässigt “föräldralös”. Om du inte lyckas med detta av egen kraft, så finns det en barnpsykiatrisk mottagning inte långt ifrån, där du bor. Är det svårt att ringa dit själv, så skriv ungefär samma fina brev som du gjort till tidningen och be om hjälp. De kommer att höra av sig till dig så fort de kan. Det viktiga är att du inte ger upp i dina strävanden att bli sedd och förstådd. Jag är ganska övertygad om att pappa också älskar dig men han vet nog inte riktigt hur han ska visa det till en småstrulig tonårstjej.