Hur kan jag ta mig ur min ensamhet?

Jag är nog den ensammaste människan i Sverige – åtminstone känns det så. En gång växte jag upp i en familj, men så har alla gått bort en efter en och nu är bara jag kvar.

Där jag bor förekommer ofta att grannar har stora släktkalas men jag tillhör inte släkten och blir inte bjuden. Prästen kom på besök hos mig. Han tyckte jag skulle “lyssna på andra”. Det är ju det enda jag gör så det rådet förstår jag inte. Han sitter i en prästgård med stor familj omkring sig så det är kanske inte lätt att råda den ensamme. Jag var hos doktorn, som var jäktad och irriterad, men han hittade inga fel på mig. Jag var hos psykoterapeuten som tyckte vi skulle gå igenom min barndom för 350 kr i timmen. Det gav inte mycket.

Jag försöker verka glad och om jag träffar på någon så talar de lite om hur de har det och sedan är pratstunden slut. Att föra över samtalet på psyket och själen går inte. Det känns hemskt att gå omkring som en vandrande pinne utanför all gemenskap. Jag orkar inte längre.

Ditt brev berör mig och säkert många andra läsare för du beskriver verkligen hur det är att ha det “tomt” omkring sig. Du nämner ett tidigare familjeliv, där alla nu gått bort. Var du dina föräldrars enda barn? Finns det inte heller kusiner eller andra släktingar, som kan utgöra någon form av glest men dock socialt nätverk omkring dig. Har du möjligen lämnat tidigare hemort och därmed också den sociala förankring, som t ex brukar finnas hos gamla grannar, i affären, på posten och biblioteket. Naturligt nog blir du inte bjuden på släktkalas till andra släkter, där det dessutom finns chans att känna sig rätt ensam i deras väl etablerade gemenskap. Du skriver ingenting om ett nuvarande eller tidigare arbetsliv, där relationer ofta brukar uppstå till någon eller några gamla arbetskamrater. Ditt brev antyder verkligen att du inte har tillgång till sociala eller känslomässiga relationer av betydelse. Och de försök du tagit till kontakter har i alla fall hittills inte slagit väl ut. Du uttrycker också att du känner alltför litet förståelse från dina medmänniskor – också de professionella – om hur dina behov ser ut.

Du om någon vet och förstår att barndomens “paradis” aldrig återkommer. Med paradis menas inte att det alltid var lycka och frid runtomkring oss – men föräldrarna fyllde oss oftast med sin kärlek, sina krav, sitt engagemang och sin kontroll. Vi var sedda, fanns i ett givet sammanhang och hade några att alltid relatera till – på gott och ont. I bästa fall fick vi med oss förmågan att senare i livet kunna leta oss fram, ta för oss för att få våra behov tillgodosedda på egen hand. Den gången du blev rekommenderad eller själv sökte kontakt med en terapeut tror jag att avsikten var just den att få kontakt med de inre resurser, som kan hjälpa oss att fylla oönskade tomrum. Jag tror att du skulle ha glädje av att återknyta den eller liknande kontakt. Du har naturligtvis – som de flesta andra – yttre och inre resurser som behöver lyftas fram för att möjliggöra det du vill uppnå. Att gå igenom barndomen gör vi oftast för att öka förståelsen för hur vi blivit den vi är idag och vilka resurser vi har med oss som kan hjälpa oss till förändring. Ibland kan också en kortvarig terapi hjälpa oss att rikta blicken från hinder och begränsningar till möjligheter och utveckling. Vi kan också få hjälp med en realistisk syn på vad nya relationer kan ge. Har vi orealistiska förväntningar kan ett kontaktförsök skrämma mer än stimulera den vi söker oss till.

Du skriver att du är 60 år. Detta innebär ju att du har möjlighet att intressera dig för, engagera dig i alla pensionärsföreningar, som oftast ger tillträde vid 55+. Hoppas det finns någon grupp eller aktivitet, som kan väcka ditt intresse. Dina sista ord “jag orkar inte längre” behöver du ta på största allvar. Känns livsledan påtaglig behöver du söka hjälp antingen hos distriktsläkaren för att få remiss eller direkt inom psykiatrin. Min önskan är att du inte stannar upp i din nuvarande livssituation utan på olika vägar söker både stimulans och hjälp till förändring.