Mitt problem är väl egentligen inget problem utan mer ett moraliskt dilemma. Min mor, som är ensamstående, har en mycket svag ekonomi. Eller rättare sagt hon har en hyfsad pension men har svårt att “hålla i” pengarna. Det är inte så att hon lever lyxliv, men visst slarvar hon en del. Dessutom är hon rökare. Varje månad måste hon låna pengar antingen av mig eller av andra släktingar. Jag har inte hjärta att be om att få pengarna tillbaka (och rent ekonomiskt kan hon i princip inte betala tillbaka). Det känns inte roligt att arbeta hårt och sen kosta på sig något extra när jag vet att min mor lever på gränsen hela tiden. Jag har på allvar börjat fundera på om jag ska strunta i att kosta på mig “det där lilla extra” för att ge henne pengarna istället. Men att bara arbeta och lämna över “överskottet” känns inte heller som någon morot i arbetslivet!
Vad ska jag göra? Shoppa med gott samvete eller sluta shoppa och ge henne pengarna?
Min första kommentar till ditt brev är, att du helt självklart och med gott samvete ska unna dig att köpa det där “litet extra”, som du kan längta efter och känna som belöning för en god arbetsinsats. Då du tidigare haft det tufft ekonomiskt, så är det lätt att förstå att du nu bara helhjärtat skulle vilja njuta av den större ekonomiska frihet, som livet just nu av egen kraft erbjuder dig. Men som din tillvaro ser ut nu, så behöver du också hitta en lösning på det “moraliska dilemma”, som du känner dig försatt i p.g.a din mammas svårighet att handskas med pengar. Jag är övertygad om att du kan finna en för dig acceptabel lösning, som både gynnar din rätt att njuta av framgångarna och din omsorg om din mamma.
Jag tror att du en dag måste sätta dig ner tillsammans med din mamma och på allvar gå igenom hennes ekonomi och hennes sätt att hushålla med pengar. Du är säkert kapabel att göra det på ett sätt som både uttrycker din omsorg om henne men också innehåller krav på någon form av budget, som bör vara möjlig att efterleva. På sikt är det sätt, som din mamma nu lever, förödande inte minst för henne själv. Du blir förälder åt en förälder, vilket i längden kommer att vara kränkande för henne och framför allt inte gynna hennes vuxna ansvarstagande för den egna situationen. Vår självkänsla behöver näras av vetskapen om att vi kan hantera våra egna livsvillkor inklusive vår ekonomi. Då din mamma är pensionär, så kan ni ju också ta reda på om hon har rätt till bostadstillägg eller annan insats från samhället som hon kanske ännu inte sökt.
Vad kan du då göra, som både gynnar din mamma och kan kännas bra för dig att bidra med, så länge du har ekonomisk möjlighet till det. Framförallt så tror jag att den “förljugenhet” som ligger i den nuvarande modellen – att “låna” pengar då både givare och mottagare vet att de aldrig blir återbetalade – måste få ett slut. När ni tillsammans gått igenom din mammas ekonomi, så kan ju du erbjuda din mamma – nu när du har ett överskott – en summa pengar varje månad, som hon vet att hon får under överskådlig tid framöver. Hon slipper att tigga och “låna” varje månad och du kan styra hur mycket du vill undvara för egen del. Genom detta hjälper du din mamma att bli ansvarstagande och jag hoppas att du själv därigenom ska slippa varje form av samvetskval i detta hänseende. Förmodligen är det också bra för er båda om din mamma förstår att detta system fungerar, så länge du har ekonomisk möjlighet till det. Du kan ju byta arbete, börja studera, bilda familj eller annat. Likaså bör hon sluta med sitt kontinuerliga “lånande”. Upphör inte det, så kommer du att känna dig utnyttjad, vilket bara skadar er relation som vuxna jämbördiga i detta avseende. Lycka till med att hjälpa din mamma och därmed er båda.
