Jag har inte särskilt många vänner och skulle vilja träffa någon ny men det kommer aldrig att hända, för så fort jag träffar någon är jag övertygad att jag ska säga fel. Jag har precis slutat min anställning och börjat en utbildning tillsammans med 30 nya människor. Vi har gått ihop i en månad och jag känner mig redan utanför. Jag är säker på att de andra tycker att jag är en konstig typ som nästan aldrig säger något. Och när jag väl gör det så är det urdumt. Jag försöker verkligen att prata och inte bry mig om jag säger “fel”. Jag försöker intala mig att det är jag som inbillar mig men det går bara inte. Är jag på väg in i en “30-årskris”? Vad ska jag göra? Är jag bara överkänslig och larvig?
Jag älskar verkligen min man och mina barn men skulle vilja ha ett eget umgänge som gillar mig för den jag är utan att behöva oroa mig för att säga fel saker.
Helt allmänt är det så att vi inte alls är så “viktiga” för andra människor som vi gärna kan tro. Det vi säger är oftast inte av den dignitet att de senare går och funderar på vad vi sagt och värderar det som bra eller dåligt utifrån någon kritisk mall. Framförallt bedömer de inte oss som “omöjliga” utifrån några enstaka uttalanden. Den riktigt kritiske domaren finns mestadels inom oss själva. Har du försökt att se dig omkring på dina nuvarande studiekamrater. Det finns troligen flera av er som är litet rädda, tveksamma, blyga och tysta. Förmodligen bedömer du inte dem som tomma i skallen eller urdumma och med största sannolikhet ser inte de dig så heller. Det verkar som om du – medvetet eller omedvetet – vill vara någon du inte är och blir därför känslig för att bli “avslöjad” genom att visa dig som den du faktiskt är, därför att denna någon inte är godkänd av dig själv. Vi befinner oss nästan alla i en utvecklingsprocess till det bättre. Samtidigt kan vi inte hoppa över några led utan måste pröva oss fram, med misstag och felsteg på vägen, mot målet att vara en väl integrerad vuxen person.
Du skriver att du har inte särskilt många men några vänner. Har du försökt att tillsammans med din man eller någon av vännerna prata om hur du mår. Ett sätt att gå vidare är ju ofta att vara sann mot sig själv och någon annan om den plattform jag nu befinner mig på för att därifrån gå vidare. Att spegla sig i någon annan och se att den andres bild av mig inte är så förfärlig, som jag själv tycks tro. Du skriver att du vill ha “någon ny” vän. Din irrationella oro kan bero på att du önskar och är rädd för samma sak. En sådan inre konflikt ger oss lätt ångest och vi ser bara den ena halvan och undviker – genom att sabotera för oss själva – att komma i kontakt med den andra mer “förbjudna” halvan av problemet. Om du något känner igen dig i detta, så tror jag att du skulle ha god nytta av en professionell terapeutisk kontakt. Det viktiga är att du börjar sätta ord på ditt “lidande” för att därigenom själv förstå dig bättre. Ditt nuvarande tillstånd binder så oerhört mycket positiv energi, som du skulle kunna använda till något mycket bättre för dig själv och familjen. Jag tror att du skulle göra stora framsteg i ditt mående bara genom att utmana dig själv en liten, liten bit varje dag. Våga göra och säga något du är ängslig inför – och se att det förhoppningsvis bär. Försök också att till fullo njuta av det goda du redan har omkring dig.
