I början hade barnen kontakt med sin farmor och de träffades bl.a på barnens kalas. Men när hon fick vetskap om att hennes son hade blivit polisanmäld av socialen blev det kalla handen. Nu kommer hon inte på några kalas mer och har ingen kontakt med barnen. Barnens far har två barn till med olika kvinnor och dem har varken han eller farmor heller någon kontakt med. En farbror och faster stödjer mina barn till fullo vilket resulterat i att deras mor vänt även dem ryggen.
Jag har nu bott själv med barnen i fyra år, Jag har fortsatt att bjuda farmodern på kalas. Senast skickade jag även inbjudningskort till en annan faster. Hon ringde och undrade om jag alltid “skickar kort till mina fiender”. Jag ser dem inte som några fiender, då hade jag ju inte bjudit dem till barnens kalas.
Ska jag ge upp tanken på att farmodern och denna faster kommer att vilja ha någon kontakt med barnen? De som får lida mest av de vuxnas egoism är som vanligt barnen. Jag får väl glädjas åt att barnen har fin kontakt med de övriga i sin fars familj.
Det är lätt att förstå din sorg och besvikelse över hur barnens relation med farmodern utvecklats under de senaste fyra åren. Du förefaller verkligen vilja kämpa för att relationerna ska bli bättre – och du tycks inte ge upp i första taget. Du har gjort många och stora ansträngningar för att involvera farmor i barnens tillvaro men utan resultat. Och nu står du frågande inför farmors absoluta avståndstagande och undrar hur det kan ha blivit så här.
Din beskrivning av barnens far ger en bild av en man, som har svårt att känna och uppleva ilska och sorg. Han lever i stället ut sin frustration genom att ge sig på någon som är värnlös – hustru eller barn. Genom att få makt över en annan människa “lindrar” han för tillfället känslan av egen maktlöshet. I stället för att uppleva och reflektera så agerar han ut på ett ibland brutalt sätt. Oftast för att slippa känna efter hur ont det gör i honom själv. Utan att fördjupa oss alltför mycket i hur barndomen såg ut för dina barns far, så kan vi i alla fall konstatera att han själv fick ringa hjälp med att hantera svåra situationer. Där vi som barn behöver stöd och omsorg av vuxna, som står oss nära – där blev han sviken. Vi får då ingen modell för att hantera smärta, eftersom ingen vuxen kan eller vill dela den med oss. Detta fråntar naturligtvis idag inte din f.d man ansvaret för hur han hanterar sin aggressivitet som vuxen. Men det är en förklaring till hur livet runt honom kunde se ut som barn och ung. Och barnens farmor är troligen en av de vuxna, som fanns med under hans barndom.
Du berättar att farmor hade viss kontakt med barnen fram till kännedom om polisanmälan. Det verkar som om det att sonen blivit polisanmäld för henne inneburit en kränkning, som hon inte kan hantera. Hon ser inte alla de människor, som han på vägen dit har kränkt, eller att anmälan är ett resultat av sonens beteende. Jag får en känsla av att hon ser det som en direkt eller indirekt anklagelse mot sig själv. Den som själv haft ett bra liv som barn gör sällan de egna barnen illa.
Vi kan tycka att det är väldigt självupptaget att inte se sina barnbarns behov men troligen har farmor idag inte tillgång till någon omsorg att ge sina barnbarn. Visst är det trevligt att släkten samlas kring kalas och födelsedagar, men det viktigaste är kanske inte formen utan innehållet. Önskan om en farmor som bryr sig och månar om barnen är naturligtvis målet för dina ansträngningar – men där finns inte farmor idag. Försök att släppa på din ambition och se om farmor så småningom kommer av sig själv, därför att hon saknar sina barnbarn. Att fortsätta tigga farmor om att komma är inte till glädje för någon – varken dig, barnen eller farmor.
