Nu har 15-åringen helt låst sig och vägrar att ens diskutera flytten. Hon hotar med att börja knarka och ta livet av sig om jag tar med mig henne. Samtidigt ser jag en möjlighet till en ny start för min dotter. Hon har kommit rejält efter i skolan och har skapat sig ett riktigt dåligt rykte och anses vara en “korkad lättsinnig slampa”.
Hon lider inte av det själv vilket jag försökt att tala med henne om. Jag vill ju att hon ska få ett starkt självförtroende och framför allt självrespekt. Ingenting jag säger verkar gå in hos henne och hon har hela tiden en fientlig inställning. Jag har försökt att förklara för henne att hon har stora förhandlingsmöjligheter att påverka sin situation när vi flyttar. Men att just beslutet att flytta inte är förhandlingsbart. Men hon säger bara att hon hellre dör än flyttar.
Hur ska jag få kontakt med henne och kunna nå fram till en dialog och ett resonemang som kanske kan hjälpa oss båda att få en rätsida på tillvaron?
För drygt fem år sedan flyttade du och barnen till en förort utanför en större stad – eventuellt i samband med din skilsmässa från barnens far. Samtidigt började din yngsta dotter i mellanstadiet och sonen började i första klass. Den flytten var naturligtvis en stor omställning både för dig själv och dina barn. Nu har din dotter har ett år kvar i högstadiet innan hon sedan ska börja gymnasiet. Det är lätt att förstå din önskan om bättre självförtroende och självrespekt för din dotter. Men det är kanske inte helt lätt att skaffa sig den självrespekten i en ny miljö utan gamla vänner och skolkamrater och där allting blir “nytt”. I alla fall är det inte vad din dotter själv tror att flytten ska innebära – tvärtom känns det som ett kraftfullt ställningskrig mellan er, där hon med rätt hotfulla ord beskriver hur hon kommer att agera om hon tvingas flytta med. Visst har tonåringar många gånger lätt för att ta till överdrifter men styrkan i hennes motstånd säger ändå en del om hennes rädsla och upplevelse av maktlöshet. Du skriver att det finns möjlighet till förhandling om allt utom själva flytten, men inga materiella erbjudanden tycks kunna dämpa flickans motvilja mot flytten.
Ditt skäl att vilja flytta till Skåne och fördjupa relationen till en ny man är naturligtvis helt legitimt. Men att bygga upp en nära relation med en ny partner – inte minst där det finns barn från tidigare äktenskap – är också en form av engagemang och arbete. Jag kan tänka mig att om din flicka mot sin vilja flyttar med till Skåne så kan hon göra mycket, avsiktligt eller oavsiktligt, för att sabotera möjligheterna för er vuxna att etablera ett gott och kärleksfullt förhållande. Om det skulle hända så skulle ju allt det goda du vill uppnå med flytten för allas räkning vara helt eller delvis förgäves.
Jag vill förslå dig att gemensamt med din dotter prata med hennes skolpsykolog eller skolkurator för att få hjälp med att bättre förstå varandra. Är det möjligt för dig att stanna på orten ytterligare ett år och vänta med flytt tills dottern ändå ska byta skola och skolkamrater? Bor pappan kvar på orten och kan dottern eventuellt bo hos honom under sista högstadieåret? Den äldre systern kommer ju att finnas kvar som ett förhoppningsvis känslomässigt stöd åt lillasyster. Detta är frågor som ni kanske kan ha nytta av att fundera kring och förhoppningsvis tala om tillsammans med en tredje part. Under alla omständigheter så tror jag att det är nödvändigt att prata med lärare, kurator eller annan på skolan angående de tillmälen, som flickan fått. Ingen tonåring ska behöva vara utsatt för kommentarer som “korkad lättsinnig slampa” utan att de vuxna i omgivningen reagerar till hennes försvar. Med ömsesidig respekt och förståelse, så tror jag att du och dottern kommer att hitta en för båda acceptabel lösning på den idag så låsta situationen.
