All ledig tid som storhelger och semestrar skulle vi vara med hennes föräldrar. Jag har svårt med hennes mor där personkemin inte stämmer alls. Jag sa det till min fru som nonchalerade detta. Först vägrade jag åka med men då missade jag att vara tillsammans med barnen när jag var ledig. Eftersom jag är mycket ansvarstagande och plikttrogen (eller vek) så föll jag in i mönstret igen.
För snart fem år sedan kom en betydlig yngre kvinna med utländskt ursprung till mitt arbete och vi samarbetade väldigt bra. Vi lyckades med mycket svåra saker och min karriär tog fart. Efter en tid inledde vi ett förhållande. Jag kände att jag levde upp och fick ny livsgnista. I två år levde jag detta dubbelliv innan jag talade om det för min fru.
Jag kände mest dåligt samvete gentemot barnen. Efter mycket problem blev resultatet att jag stannade kvar i familjen hos min fru. Vissa saker har nu ändrats till det bättre. Den andra kvinnan har flyttat tillbaka till sitt hemland.
Det kan se ut som vi löst allt. Men jag känner fortfarande frustration och har därför fortfarande kontakt med den andra kvinnan. Jag kommer aldrig att kunna glömma henne. Lögnen fortsätter. Jag är hellre ensam än tillsammans med min fru. När hon ibland fixar så att vi blir ensamma så ser jag alltid till att ha annat att göra. Nu är barnen i övre tonåren, så det klokaste hade varit att gå skilda vägar, men min fru ville ju ha kvar mig och menade att jag hade ansvar mot henne och att hon inte kunde klara ekonomin. Så anledningen till att jag är kvar är mest omtanke om att inte hon ska gå under.
Är detta ett vettigt sett att resonera? Jag vill ibland bara åka bort, men håller skenet uppe. Det gör min fru också. Själv tror jag, att det är bättre att vara ensam än att fortsätta. Hur barnen uppfattar detta vet jag inte. Jag tror att en av dem har tagit skada av all turbulens som uppstod under en tid. Ska jag gå och i så fall hur ska jag göra för att minimera lidandet?
Jag vet naturligtvis inte hur den uppgörelsen såg ut, som låg till grund för att ni gemensamt bestämde er för att fortsätta leva tillsammans som äkta makar. Men uppenbart så lever din hustru i föreställningen att du den gången gjorde ett val – och då valde henne. Du skriver att hon ibland fixar så att ni kan vara ensamma tillsammans. Händer det så ser du till att ha annat att göra. Det verkar som om hon gör ansträngningar för att hitta tillbaks till en bättre tvåsamhet, medan du värjer dig för att vara ensam med henne. Hur länge ska detta kunna pågå? Du skriver att du är en person som är ansvarstagande och att du stannar kvar av omtanke om din hustru. Det största ansvaret vi har – mot oss själva och andra – är ju att vara sann som människa och då inte minst hederlig i vårt uppsåt i det vi gör.
Du skriver att du är rädd för att din fru ska gå under. Visst är en otrohet ofta mycket svår att härbärgera, men min erfarenhet är att mycket få människor “går under” av den kräkning, som otroheten kan innebära. Det som brukar vara än mer förödande för den drabbade är det efterspel som innehåller brist på engagemang, fortsatta lögner som ibland inkluderar fortsatt kontakt med älskaren/älskarinnan. Dina starka kval tror jag mindre handlar om den tidigare otroheten än om ditt emotionella avståndstagande från din fru parat med det fortsatta undanglidandet.
Du låter övertygad om att din hustru till varje pris vill fortsätta att leva tillsammans med dig. Det kanske hon velat hittills, därför att hon inte slutat hoppas på att det finns en gemenskap att bygga vidare på och utveckla. Jag tror inte att du kommer att bli av med dina samvetskval om du inte en gång för alla lägger alla “korten på bordet”. Vill du och vill hon efter det fortsätta äktenskapet, så blir det för er båda ett aktivt val baserat på sanna och realistiska grunder. Visst kan vi leva ihop av sociala, ekonomiska, konventionella skäl – det har ingen utomstående med att göra. Men det viktiga är att båda parterna väl känner till spelreglerna och ingen behöver lägga kraft på att arbeta för eller hoppas på “det omöjliga”, d v s den andres kärlek. Ditt ansvar och din respekt för hustrun visar du bäst genom att ge henne din ärlighet. Allt annat är i längden ohållbart.
