Min mor får mig att känna mig som en 10-åring!

Jag är en kvinna på 45 år med man och tre barn. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt och respekterad, och bor i ett fint gammalt hus. Problemet är min mamma. Hon tror att hon kan behandla mig hur som helst. Hon tar sig friheter i vårt hus, klagar på att det inte är tillräckligt städat, att vi har det opraktiskt ordnat osv. Ofta ändrar hon om efter sitt eget tycke och smak. Hon kan inte komma hem till oss utan att klaga på något. Det gör mig väldigt ledsen och deprimerad. När jag vet att hon ska komma på besök så får jag panik och flänger runt och städar som en galning.

Jag tycker vårt hus är jättefint och mysigt, och alla våra vänner som kommer på besök säger detsamma. Men mamma tycker att hon får vara hur ärlig som helst, även om det är mycket sårande. Hon tycker även att jag är för tjock vilket hon påpekar med jämna mellanrum, även det mycket sårande och förnedrande. Jag känner mig som om jag aldrig blir äldre än 10 år och måste stå till svars för min mamma.

Till det positiva hör att hon ofta ställer upp och tar hand om våra barn och även hjälper oss ekonomiskt ibland. I och med detta tror hon att hon har rätt att klampa på i ullstrumporna. Om jag tar upp detta med henne blir hon sur och ledsen och menar att det är jag som är elak. Hon är ju bara snäll och vill väl, menar hon.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som om jag måste bryta och då vet jag att det är för alltid. För henne är allt svart eller vitt. Det finns ingenting mittemellan.

Famlijerådgivaren svarar: Den är lätt att förstå din frustration och ledsnad över en mamma, som beter sig som din mamma gör nu och har gjort länge. Situationen är inte helt ovanlig. Du ger en tydlig bild av hur det kan se ut med en mor, som av skilda skäl inte kan släppa taget om barnet och dess familj. Med många av dessa mödrar är det inte helt lätt att komma till tals. De är inte påfallande resonabla, de menar sig göra allt i god välmening och de vet oftast vad som är rätt och fel. Och du uttrycker också tydligt att en brytning ligger nära till hands. Du ser din mamma som en “antingen eller” person, där hennes världsbild inte rymmer så många mellanlägen. Det viktigaste är att du inte upplever situationen som helt låst. Det finns också – som jag ser det – flera sätt att hantera den på och jag hoppas att du kan finna något sätt som är bra för dig och familjen.

Att din mamma beter sig som hon gör har naturligtvis flera djupa bottnar, som vi bara kan spekulera i. Du skriver inget om hennes liv för övrigt. Finns det make, andra barn och barnbarn eller andra viktiga engagemang i hennes liv? Eller lever hon ut alla sina “behov av att behövas” bara gentemot dig och din familj? Det kan finnas en omedveten avundsjuka mot det på många sätt goda liv du har med make, barn, bra arbete och boende och många goda vänner. Oberoende av de djupliggande orsakerna till hennes beteende så är det något som måste få ett slut och det av flera orsaker. Du mår inte bra av att känna dig som en 10-åring och vara en som inte duger. Dina barn mår inte bra av att se att mormor kränker deras mamma, vare sig det gäller ditt hus eller din kropp. Detsamma gäller din man då han har en hustru vid sin sida, som växlar mellan att vara en kompetent, kapabel kvinna och ett ledset barn.

Jag tror att det bästa vore om du med viss humor och /eller avväpnande sätt kunde bemöta din mamma. Ni skulle ju kunna göra en överenskommelse om vad mormor ska göra i huset, när hon är där. Eftersom hon har ett eget hem att sköta, så är det ju inte städning hon ska göra hos dig. Det bör istället finnas massor med utrymme för lek, spel, promenader och läxläsning – allt efter behov och barnbarnens ålder. Räcker tiden till mera, så kan ju mormor baka, sy eller göra annat som för henne är lustbetonat. Ibland kanske hon kan passa barnen hemma hos sig själv. Det finns kanske möjlighet att bjuda hem mormor vid annat tillfälle än som barnvakt . Om hon bjuds tillsammans med andra kan man hoppas på att hon kan njuta av samvaron och sällskapet och tappa lusten för kritik.

Kommer hon med kommentarer om din figur så avväpna med att säga att det är inte lätt att hinna med att göra “mager” mat till sig själv i en stor familj. Hon kanske har tips, idéer eller recept, som hon kan dela med sig av. Det finns en del föräldrar, som ger ekonomiskt bidrag till sina barn som en “investering”, som de har rätt till utdelning på. D v s de tar sig rätten att ge synpunkter på och kritisera det de egentligen inte har med att göra. Försök att inte ta emot ekonomiska bidrag på annat sätt än det mormor har lust och möjlighet att ge till barnbarnen, t ex hjälp till cykel, skolresa eller annat. Låt henne inte uppleva att hennes pengar behövs för att er vardagsekonomi ska gå ihop.

Mormor har många chanser att vara en god vuxengestalt för sina barnbarn. Men du måste avgränsa inflytandet på dig, så att du inte själv går “under”. Tål hon inte en avgränsning även om den framförs vänlig men bestämt, så är det bättre att barnen har tillgång till en “icke deprimerad” och fungerande mamma än en dominant och självsvåldig mormor. Skulle din mamma bli kränkt och dra sig undan så vill jag tro att det så småningom går över. Det är hon själv som gör den största förlusten vid en brytning med din familj. Vad ska då ge innehåll åt hennes liv?