Mina föräldrar är skilda och jag skulle gärna bo hos min pappa om det inte vore för min storasyster. Hon är så jobbig och tror att hon bestämmer där. Till och med mamma är mer rättvis. Min syster tänker inte på vad som är rätt, bara på vad som är bäst för henne. Gör man inte som hon säger så blir hon arg och ofta händer det att hon kastar saker omkring sig. Jag orkar inte med det.
Pappa säger inte till henne, inte på ett bra sätt. Hon får alltid som hon vill. Han slog henne en gång men det funkade inte heller. Hon var arg för att han inte ville köpa cigaretter till henne. De bråkade och hon slog på honom. Han sa att han skulle slå tillbaka och då sa hon “gör det då!”. Då slog han henne. Syrran sprang lipande hem till mamma som sedan ringde till pappa. De slutade med att pappa kom hem och lämnade cigaretter och bad om ursäkt. Pappa verkar så rädd för både mamma och syrran och han säger aldrig nej till dem. Det tycker jag är så fel.
Min lillasyster är inte heller felfri. Det känns som om hon vill kontrollera mig. Hon vill alltid veta vart jag ska gå. Ibland när jag går till mina kompisar kan hon fråga om hon kan följa med. Då har jag sagt nej, jag orkar inte vara med henne hela tiden. Jag vill bara leva mitt eget liv. Nu har jag börjat fundera på att flytta hemifrån, men jag vet inte om jag kan få något bidrag, och jag vet inte om jag orkar med ett jobb nu när jag studerar. Jag behöver hjälp!
Din beskrivning av bråket mellan pappa och storasyster visar också tydligt att inte heller han orkar sätta ordentliga gränser. Han överreagerar – förmodligen p g a trötthet – för att sedan be om ursäkt och släta över det skedda på ett nästan underdånigt sätt. Det är inte helt lätt att veta varför din pappa är så rädd, som du säger, för såväl din mamma som din storasyster. Det kan vara att han är rädd för deras humör, surande eller aggressivitet. Oberoende av skälet så orkar han inte fungera som en stödjande pappa till dig och din lillasyster av rädsla för konflikt med de båda andra.
Att din lillasyster nästan klänger på dig har troligen att göra med att hon är minst lika vilsen som du, och det är möjligt att du för henne trots allt representerar större trygghet än din mamma gör. Det är fullt förståligt att du upplever din situation som “verkligen jobbig” och visst behöver du hjälp till förändring så snart som möjligt. Mycket glädjande är att du trivs i skolan och att allt fungerar bra där. För att du också fortsättningsvis ska orka med ett allt mer krävande skolarbete så behöver du hjälp av andra vuxna utanför familjen.
Jag vill föreslå dig att först vända dig till skolkuratorn för att beskriva din situation precis så tydligt som du gjort här. Du kan också vända dig till kommunens ungdomsmottagning, som ofta kan fungera stödjande för ungdomar på väg in i vuxenlivet. Behövs större behandlande åtgärder – därför att hela familjen fungerar dåligt – kommer du/ni säkert att få hjälp med remiss till barnpsyk. Du behöver komma i kontakt med vuxna, som i bästa fall kan hjälpa dina föräldrar att ta ett större ansvar för framförallt dig och lillasyster. Under alla omständigheter kan de hjälpa dig med råd och stöd och avlastning av det alltför stora ansvar du har idag. Finns ingen av ovanstående resurspersoner att tillgå, så kan en kurator på vårdcentralen vara ett tredje alternativ till hjälp.
