Allt var okej för min man och även att jag skulle ha ensam vårdnad om barnen. Så jag ordnade ny lägenhet, ny barnomsorg och bytte skola eftersom jag studerar. Först därefter “vaknade” min man och nu tvistar vi och sitter i samarbetssamtal för att lösa boendefrågan för barnen. Till saken hör att han aldrig haft hand om barnen ensam och aldrig visat något större engagemang. Nu vill han att barnen ska bo hos honom hälften av tiden och jag anser att det är praktiskt omöjligt, inte minst beroende på hans jobb. Jag har föreslagit att umgänget ska ske varannan helg eller oftare, att jag kan åka till honom med barnen en helg i månaden och vara på orten några dagar, samt att han skulle kunna komma till oss och vara med barnen andra helger. På detta sätt skulle det bli minst resande för barnen men ändå ett tryggt och bra umgänge. Men vi kommer inte någonstans i samarbetssamtalen.
Vårt äktenskap tog slut för länge sedan. Vårt samliv slutade i och med att vårt yngsta barn föddes. Jag har i tankarna redan genomgått min skilsmässa, bearbetat besvikelser och nu ser jag fram emot mitt nya liv. Min man är emotionellt på efterkälken men jag tycker inte att det gagnar någon att bråka så om barnens boende. Jag misstänker dessutom att det finns en stark ekonomisk anledning till hans nyfunna intresse för barnen. Om de inte bor halva tiden hos honom har han inte råd att bo kvar i vår villa som ökat kraftigt i värde sedan vi köpte den. Jag vore tacksam för din syn på vår situation. Hur gör man med små barn då ena föräldern måste flytta?
När jag läser ditt brev får jag en stark känsla av att du under längre tid planerat för att ordna det så bra som möjligt för era två barn. Du skriver om ett bra socialt stöd, goda kompisar och barnomsorg samt en för barnen välkänd miljö. Det låter som om din omsorg om dem – och naturligtvis dig själv – har bidragit till bästa möjliga förutsättningar att leva vidare i. Allt förefaller välplanerat men håller nu på att raseras av pappans “nyfunna intresse för barnen”. Jag tror att det du beskriver som hans senkomna uppvaknande måste få lov att ta litet tid. Hans försök att få gemensam vård av barnen i form av hälftendelning av boendet kan vara ett försök att inte överväldigas av upplevelsen av maktlöshet i situationen. Han kan ha blivit överrumplad – t o m kränkt – av att du med glädje ser fram emot en tillvaro där han inte längre utgör en viktig del. Visst kan en människas självkänsla bli ordentligt omskakad i en sådan situation även om händelseutvecklingen är delvis självförvållad.
Du misstänker att det finns “en stark ekonomisk anledning” till hans intresse för barnen. Kanske du kan reducera hans eventuella rädsla för att omedelbart behöva lämna huset. Ni kan kanske prata med en skilsmässoadvokat för att hitta en möjlighet för dig att få ut en del i boet omedelbart och resterande litet senare. Är detta ekonomiskt möjligt för dig, så kanske det inte behöver bli så många stora förändringar i din mans liv under kort tid. Han får då bättre tid på sig för att anpassa sig till en ny livssituation.
Förslaget om barnens boende – halva tiden var – låter inte helt realistiskt. Det kommer sannolikt att bli svårt att ordna barnomsorg på två ställen – en plats som bara utnyttjas på halvtid. Därtill kommer det att vara svårt för barnen att samtidigt anpassa sig till och känna sig hemma i två olika barngrupper. Redan nästa år kommer äldsta barnet att börja i den obligatoriska förskolan. Mig veterligt kan man inte gå i två olika “klasser”. Redan då måste barnen dela på sig. Jag hoppas att din tidigare genomtänkta lösning kan fungera i framtiden, när din man känslomässigt hunnit ifatt den verklighet, som just nu känns skrämmande för honom.
