Din andra fråga om somatiserings-syndrom är svårare att svara på och ganska kontroversiell. Du får nog olika svar beroende på vilken doktor du frågar. Många läkare menar att den diagnosen ofta är ett tecken på att doktorn inte förstått sig på sjukdomen och kanske inte vill erkänna sin otillräcklighet. En sådan doktor skyller då gärna i stället på patienten och menar att symtomen till största del orsakas av stress och inre psykisk obalans hos den sjuke.
Jag menar att det är bäst att om möjligt undvika att använda sådana diagnoser som “somatiserings-syndrom”. Somatisering innebär att psykiska problem kan ge och förvärra kroppsliga besvär. Andra namn på samma sak är psykosomatiskt, somatoformt och psykoneurotiskt.
Många patienter blir besvikna på sin doktor och känner sig sårade om hon/han får en sådan diagnos. En hel del kroppsliga sjukdomar är ju fortfarande okända och ännu inte vetenskapligt bevisade, men förekommer ändå. Man behöver t ex inte ha stor fantasi för att förstå att det funnits många tusen svenskar som förr felaktigt kallades psykiskt inbillningssjuka när de i själva verket led av kronisk borrelia i nervsystemet efter fästingbett. Jag har också mött patienter som först fått diagnosen somatiserings-syndrom men sedan visat sig ha en helt annan allvarlig sjukdom som tidigare missats. Man blir djupt tagen om patienten till slut säger: “Tack doktorn, jag är så glad att jag fått veta att jag har spridd cancer och inte är inbillningssjuk som man tidigare sagt”.
Missförstådda sjukdomar finns det många av ännu i dag. Ofta sådana med värk, som t ex fibromyalgi och whip-lash, men också åkommor som el-överkänslighet och utmattningssyndrom.
