Vad ska jag göra åt vår situation?

Jag är en mamma på 23 år, och är sedan tre år gift med mitt barns pappa. Jag har länge känt att vår relation inte fungerar så bra, och jag vet inte om jag älskar honom längre. Jag var nästan från början osäker på vårt förhållande, men allt gick så fort i och med att vi fick ett barn tillsammans. Trots att det då kändes rätt, och allt egentligen gått bra och han behandlar oss väl, så känns allt fel nu. Mitt förnuft säger mig att jag har tur som hittat någon som tycker om mig och är stödjande, och med tanke på vår dotter så vill jag verkligen att allt ska fungera mellan oss. Men samtidigt så kan jag knappt förmå mig att umgås eller ligga med honom mer och jag tappar ständigt humöret. Det känns inte som vi har något gemensamt. Jag känner också att allt ansvar alltid ligger på mig, trots att han är några år äldre.

Jag har många gånger försökt ta upp problemet, men han bara går iväg så fort jag kritiserar minsta sak hos honom. På så sätt undviker han konflikter och får mig att känna mig skyldig. Det blir så synd om honom så fort jag kritiserar minsta sak. Det känns inte som om vi har någon kommunikation alls.

Vad gör jag när jag känner det så här? Jag skäms och vill att allt ska vara bra, och jag vet inte heller hur jag skulle leva utan honom nu. Jag måste också tänka på vårt barn!

Den situation du beskriver är inte helt ovanlig. En förälskelse leder till graviditet och i och med barnet så förändras delvis våra roller och ibland kan omsorg, ork och lust ta slut och vi begriper inte riktigt varför. Skälen till att det blir så här kan vara många, men det finns ofta liknande drag i den gemensamma livshistorian, som leder till den villrådighet du beskriver.

Många kvinnor i början av en relation är ofta så fulla av ambition och god vilja att göra livet så mysigt och trevligt som möjligt för partnern. En del av oss kan riktigt skämma bort mannen med våra omsorger och han bara njuter av att vara omhuldad. Men så förändras förutsättningarna när det kommer barn till världen, då ofta kvinnan behöver både stöd och hjälp i sin nya mammaroll. Till en början kämpar hon på för att hinna och orka som tidigare, men till slut kommer urladdningen. När hon då, som du beskriver, helt har tappat humöret så kommer kraven på mannen. Önskan om förändring kommer som en exploderande ilska och mannen kanske blir rädd för aggressiviteten eller åtminstone känner sig starkt kritiserad och drar sig därmed undan. En del män kan dessutom känslomässigt reagera som “barn” när hustrun uttrycker missnöje i upprört tillstånd. Det är som om situationen mycket liknar den, då han fick skäll av framförallt modern. I det upprörda ögonblicket kan mannen ofta inte skilja på dåtid och nutid och tenderar att “lösa” konflikten genom att ge sig iväg för stunden. Han hoppas att hon är lugn, när han kommer tillbaka, och inser inte riktigt att konflikten snarare fördjupas än mildras av hans beteende.

Du skriver också att du numera har svårt för att umgås med din man och inte vill “ligga” med honom. Samtidigt talar du om att du haft tur som hittat någon som tycker om dig och är stödjande. Men förnuft och känsla säger inte samma sak. Som nämnts i denna spalt många gånger tidigare, så har vi inte en kanal till kärlek, lust och omsorg och en annan till ilska, sorg och besvikelse. Lägger vi locket på för den ena sortens känslor, så blockerar vi också de andra positiva känslorna. Ur det har din olust uppstått. Vad kan du/ni nu göra för att förbättra situationen och inte minst komma på talbar fot med varandra?

Det bästa tror jag är att du en dag när du har både ork och engagemang försöker att i lugn och ro sätta dig ner tillsammans med din man. Försök att se er båda som två vuxna och jämlika parter, som har en gemensam uppgift – att göra det så bra som möjligt för er lilla familj. Ge båda chans att uttrycka behov och önskningar mera som en viljeinriktning än kritik av den andre. Människor har ibland lätt för att bli kränkta, när de känner sig kritiserade, medan det är svårare att bli arg på någon som uttrycker ett behov, en önskan. Försök att se vad ni har gemensamt och om båda kan förstå att kärlek inte är något för alltid givet utan något man ständigt måste arbete för att utveckla – ja, då är mycket vunnet. Jag tror att ni har förutsättningar att klara detta på egen hand. Behöver ni hjälp för att komma vidare, så vänd er till närmsta familjerådgivning (står i telefonkatalogen). Att börja samtala minskar avsevärt villrådigheten och vi ser om det finns en bas för fortsatt hygglig samlevnad.