Allt var bara lögner och svek!

Jag träffade en underbar man förra året och blev förälskad. Senare berättade han, att han hade en flickvän som för tillfället var bortrest. Men han skulle göra slut med henne eftersom hon var aggressiv och elak. När hon kom hem blev det ett stort uppträde. Hon grät och ångrade sig, låste in sig i lägenheten och vägrade gå ut vilket gav honom skuldkänslor. Han fick allt mindre tid för mig och firade istället sin födelsedag med henne och föräldrarna. Alla visste att han älskade mig men det var så “synd om henne” hela tiden. Jag försökte hjälpa honom och vara snäll men när han även skulle fira jul med henne så blev jag ledsen och dålig och fick åka till sjukhuset.

Där konstaterades att jag var gravid och långt gången. Jag berättade det för honom och han tyckte att vi båda skulle tänka över graviditeten. Jag åkte för att fira jul med min familj men när de förstod att jag var med barn utan att ha en pojkvän så blev jag förskjuten. Jag fick åka hem på juldagen utan vidare kontakt. Eftersom jag är kristet uppfostrad var en abort otänkbar och jag beslöt att ensam ta hand om det lilla livet i magen. Jag talade om för den blivande pappan att han inte hade några skyldigheter då han valt sin gamla flickvän istället.

Han ringde och sa att jag skulle göra abort och att han inte ville ha något med mig och barnet att göra. Så gick det några veckor innan han började ringa igen och ångra sig. Jag trodde inte på honom men han flyttade från deras lägenhet och kom hem till mig. Då fick jag ett telefonsamtal från en kompis till hans flickvän och hon hotade mig till livet och kallade mig och barnet för hemska saker. Jag blev så chockad att jag fick missfall.

Han trodde på lögnerna flickvännen och kompisen spred ut, bröt återigen med mig och flyttade tillbaka till henne. När jag frågade honom om vi tillsammans skulle bearbeta missfallet så sade han att han inte kunde hjälpa mig och hånskrattade mig rakt i ansiktet. Nu har jag talat om att jag aldrig mer vill se honom.

Jag är så ledsen och har så svårt att hantera detta. Det känns som om hela mitt liv är slut och jag är bara 34 år. Men jag mår så otroligt dåligt. Hur ska jag göra för att lättare kunna gå vidare i livet?

Ditt brev ger en god bild av en ung kvinna, som under lång tid pendlat mellan häftig förälskelse, hopp och förtvivlan. Du hann vara med om många undanflykter, lögner och svek innan relationen till sist tog slut. Den “underbare” mannen visade sig inte bara vara omogen, utan också helt sakna hänsyn och ansvarskänsla i en situation då du var extra sårbar. Inte underligt att du känner dig kränkt och utnyttjad och gråter mycket. I en svår situation blev du också förskjuten av dina föräldrar, när du som bäst behövde deras stöd och omsorg. Även om det väntade barnet inte var planerat, så hade du bestämt dig för att välkomna “det lilla livet i magen”. Och sedan får du missfall.

Du behöver professionell hjälp så snart som möjligt för att bearbeta alla dina förluster, som inträffat under förhållandevis kort tid. Din förtvivlan behöver inte förklaras – den är väl begriplig – men den behöver “utlevas” tillsammans med en terapeutiskt kunnig person. För att kunna gå vidare på ett bra sätt behöver du hjälp med att hantera dina svåra upplevelser. Börja med att ta kontakt med kuratorn på kvinnokliniken, dit du kom vid missfallet. Antingen så hjälper hon/han dig eller om det behövs slussar dig vidare till annan terapeutisk hjälp. Vänd dig dit så snart som möjligt för att inte fastna i förtvivlan och hopplöshet. Du är värd all hjälp som finns att få.