Hur ska jag få hjälp med mitt liv?

Jag är en tjej på 15 år som tidigare varit inlagd på BUP. Min mamma tog hem mig igen efter en vecka eftersom hon saknade mig. Jag ville stanna kvar för att jag var rädd för mig själv och ville inte att min relation till mina tre småsyskon skulle förändras om jag slogs och skar mig i armarna. Jag ville inte att de skulle må dåligt p.g.a. mig.

Jag skär mig fortfarande och mamma säger att hon ska ringa BUP igen om det blir värre. Jag kan inte lägga av och för varje gång jag skär blir det djupare. Gör min mamma rätt att hålla mig hemma, eller bör jag vara hos människor som kan hjälpa mig dygnet runt. Själv så kan jag inte bestämma det. Jag har jättesvårt för att bestämma saker. Ibland vet jag inte om jag hatar en sak eller älskar den. Jag vet inte ens varför jag skriver detta.

Jag har många minnesluckor från tiden jag varit deppad och vissa människor känner jag inte igen, t.ex. min kurator. Ibland mår jag skit och kan slå sönder allt inne på ett rum för att sedan må toppen och då menar jag toppen.

Jag har ingen aning om varför jag skär mig. Min mamma säger att någon anledning måste det finnas. Måste det göra det? Ska jag stanna kvar hemma eller åka tillbaka till sjukhuset? Jag litar ju inte ens på mig själv.

Det gör mig verkligen ont om dig, när jag läser ditt brev och den ytterst bekymmersamma situation, som du beskriver. Så här ska ingen ung människa behöva ha det utan stöd och omsorg från en omgivning, som framförallt kan se behoven och ta dem på riktigt allvar. Ditt brev visar tydligt att du mår mycket illa och snarast behöver hjälp från vuxna, kapabla människor, som kan fatta de “goda” beslut åt dig, som du i din villrådighet nu inte själv klarar av. Självklart finns det en eller flera anledningar till att du agerar som du gör, men det gagnar inte dig att ens spekulera i de eventuella orsakerna här i tidningen. Vad som du behöver är hjälp med att fortast möjligt komma tillbaks till BUP (barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning) och där få den vård och omsorg, som är helt nödvändig för att vända den onda kretsgång du nu befinner dig i. Det är ledsamt att din mamma inte klarar av att se ditt behov – framför sitt eget att inte vara utan dig – och det är möjligt att socialtjänsten måste träda in för en period till din hjälp. Någon måste ta ansvar för att du får livsnödvändig vård och behandling och behövligt skydd mot att göra dig själv illa.

Jag föreslår dig att omedelbart tala med din mamma om att du både vill och måste tillbaks till sjukhuset. Skulle hon trots allt vara tveksam, så vänd dig till annan vuxen (eventuellt din pappa) för att få stöd. När du väl är tillbaks på sjukhuset, så kan de ge dig hjälp till att stanna så länge det behövs för att du ska tillfriskna och må bra. Så fint att du trots att du mår dåligt kan ha omsorg om dina småsyskon. Varmt lycka till med fortsatt behandling.