Jag är så orolig för min gudson!

Jag är gudmor till min bästa väninnas son. Han är 6 år, och hans syster är 8 år. Jag är lite orolig för både honom och hans syster och givetvis för min väninna också. Hon är sedan två år ensamstående med barnen, pappan bor på annan ort och bryr sig inte om barnen. Min väninna har mycket värk och arbetar inte utan är hemma med sjukbidrag. Båda barnen är överaktiva och blir bara värre för varje år som går. Varken hon eller barnens far klarar av dem. Det lilla jag har sett av både mammans och barnens “vansinnesutbrott” gör mig orolig för dem alla. Barnen skulle behöva komma till en lugn familj någon gång då och då. Hemma är det alltid fullt kaos från att de går upp på morgonen tills de äntligen har somnat vid 11-12-tiden på kvällen. Det är barnen som bestämmer hemma. De lyssnar inte på mamman, antagligen för att hon inte kan prata lugnt med dem utan bara skäller och gapar, beroende på att hon är helt slutkörd.

Kan hon få någon hjälp någonstans? Kan jag och min man bli avlastningsfamilj åt dem eller väljer kommunen ut någon? Barnen är hos oss ibland och är då som två “änglar”. De sitter still och äter, går och lägger sig när vi tycker att de ska och det är aldrig bråk och väsen. Givetvis så vill min väninna inte höra talas om det, för hon tror inte att de är annorlunda hos oss. Så fort hon kommer innanför vår dörr är de precis likadana som när de är hemma med henne. Vi tror att om de fick vara hos oss lite oftare och mer regelbundet så kanske man kunde lära dem att “leva normalt”. Enda anledningen till att de inte är så ofta hos oss är att vi inte har råd. Kan man få någon ersättning för mat, nöjen, sängar m.m?

Det var positivt att läsa ditt brev och se att du verkligen tar din gudföräldraroll på allvar. Den situation du beskriver hemma hos väninnan och hennes barn är naturligtvis mycket besvärlig och troligen också mycket sårbar för “kritik” – även om den från din sida är aldrig så välmenande. På din beskrivning av väninnans sätt att reagera på din och din mans positiva omdömen om barnen när de är hemma hos er, så förstår jag att det kommer att bli en “balansgång” att få henne att både förnuftsmässigt och känslomässigt inse att ni verkligen vill både henne och barnen väl med era omsorger.

Du ger mig en bild av en helt slutkörd mamma som säkert inte minst p.g.a. sin ständiga värk blir lynnig och obalanserad. Detta i sin tur leder ofta till känslan av otillräcklighet i mammarollen och en ond spiral utan synligt slut rullar vidare. Varken mor eller barn mår bra av detta och alla behöver hjälp, vilket du ju själv sedan länge har sett och försökt tillgodose efter bästa förmåga. Men som du påpekar behövs mer regelbunden hjälp med en fast struktur för att kunna förändra det nu ganska destruktiva mönstret med ofta återkommande “vansinnesutbrott”.

Jag tror att den bästa framkomliga vägen till hjälp för hela familjen är att få din väninna att se sin “utsatthet” och få henne positiv till de resurser du och din man har att erbjuda. Försök att prata med henne själv en gång i en avspänd situation utan barn. Uttryck din omsorg om henne och förmedla att du ser att hon behöver tid och kraft för sig själv – för att må bättre. En viss avlastning i mammauppgiften kan ge henne den egna tid hon behöver – och den uppgiften vill du och din man gärna ta på er för att ni tycker om både henne och barnen. Om du kan visa väninnan och hennes barn en varm medkänsla i den svåra situationen, så tror jag det är absolut bästa sättet för att en verklig hjälp ska kunna tas emot. En genuin omsorg behöver inte kränka någon – men visst kan det bli en balansgång mellan att visa på behovet av förändring och ge stöd samtidigt. Hur ser relationen till barnens pappa ut? Skulle han eventuellt kunna vara till stöd i sammanhanget? När din väninna kan “se” att hon behöver er hjälp, så tror jag att ni tillsammans kan prata med socialtjänsten för att få ekonomiskt stöd till att vara kontaktfamilj. Alla har ju glädje av den resursförstärkning du och din man kan utgöra i ett tidigt skede innan kanske allvarligare problem uppstår för barnen. Om mamman kommer att motsätta sig varje form av hjälp – vilket jag hoppas inte inträffar – så kanske ni i sista hand måste vända er till socialtjänsten ändå om ni ser att barnen far illa. Då blir naturligtvis er vänskap utsatt för mycket hård belastning, vilket sannolikt framförallt missgynnar barnen. Lycka till med en samförståndslösning.