Delat ansvar för skröplig förälder!

Jag vill gärna veta hur du ser på barns ansvar för sin gamla förälder. Vi är två systrar som bor i samma stad. Vår mamma är 77 år och lider av dålig hälsa. Jag tycker att min syster bryr sig alltför lite om att besöka vår gamla mor. Det innebär att jag känner att det vilar ett större ansvar på mig – att göra fler besök och höra av mig oftare eftersom jag tycker att mamma annars blir så ensam.

Jag har uppmanat min syster att ta ett större ansvar. Hon tycker inte att jag har med hennes besök att göra, att hon sköter sitt och jag mitt. Men det blir ju inte så i det här fallet. För om jag minskar mitt ansvar till en nivå som jag tycker vore mer rimlig i förhållande till andra plikter, så blir mamma väldigt ensam. Hur anser du att vi syskon ska hantera detta problem? Hur stort ansvar är man skyldig att bära för en gammal förälder?

När du talar om ansvar så förutsätter jag att du vet att barn i dag inte har något juridiskt eller ekonomiskt ansvar för sina föräldrar. Det är bara föräldrar som har juridiskt ansvar för sina minderåriga barn och här kan samhället ingripa om den uppgiften inte fullgörs på ett godtagbart sätt. Vad menar vi då i allmänhet när vi i dag talar om ansvar – och delat ansvar – för t.ex. gamla föräldrar. Det ansvar vi upplever oss ha sammanhänger mycket med de känslor vi har av att vilja och göra det bra för en annan människa. I det här fallet en mor, som alltid stått en nära och varifrån vi tidigare – förhoppningsvis – själva fått ta emot mycket “gott”.

Det ansvar som du talar om styrs av vad vi själva tycker är “rätt eller orätt” – det vi vanligtvis benämner som ett s.k. moraliskt ansvar. Visst finns det många gemensamma drag i vår syn på vad som är ont eller gott, rätt eller fel – men det finns också stora olikheter i vad som är “mitt” rätt och “ditt” rätt – också mellan syskon. Det kan ju vara så att din syster gör precis så mycket hon känner för i förhållande till er mamma, och att hon genom att känna sig tillrättavisad undviker att göra mer än just det “nödvändiga”. När du frågar “hur stort ansvar man är skyldig att bära för en gammal förälder”, så finns det naturligtvis inget generellt svar på det. Det bästa är ju om vårt ansvarstagande hämtar sin kraft ur att vi tycker om, att vi vill gengälda och gärna vill göra gott för någon närstående. Självklart finns det tillfällen då vi känner att vi “måste eller borde” ingripa till förmån för en medmänniska och bara gör det då. Men ju mer omsorg vårt ansvarstagande är styrt av och ju mindre upplevelse av “plikt” desto bättre tror jag att både mottagaren och givaren mår i kontakten.

Att du verkligen vill din mamma väl går inte att ta miste på. Men ibland är vi inte helt medvetna om vad som är den andres “väl”. Vi försöker kanske göra det som vore bra för oss själva i motsvarande situation. Jag vill föreslå att du och din syster träffas gemensamt tillsammans med er mamma. Ge mamma möjlighet att formulera sina behov och önskningar och se vad som tillsammans är realistiskt att försöka tillgodose. Någon absolut rättvisa är det säkert inte möjligt att uppnå men kanske någon form av “schema”, där var och en ansvarar för sitt åtagande gentemot mamman mer än gentemot syskonet. Viktigt är naturligtvis att mamma så litet som möjligt känner sig som en belastning utan som en person det är trevligt att ringa till eller hälsa på och självklart ibland också utföra praktiska uppgifter för. Jag tror att ni båda systrar genom att samtala mer än kritisera varandra kan uppnå en överenskommelse, som gagnar er båda och inte minst er mor.