Jag kastar snart in handduken

Problemet började för snart åtta år sedan då jag separerade från min dåvarande sambo och vår gemensamma dotter. Vi bor 20 mil från varandra och det har under dessa år varit en hel del bekymmer mellan oss föräldrar kring åkandet. Det problem som vi fastnat i nu, är att jag vill att vår dotter som är 10 år själv ska kunna åka buss mellan oss. Vad ska jag göra? Familjerätten står tydligen maktlös? Nu har det gått ett halvår sedan hon senast var här hos mig och min nya familj med en lillasyster på 1 år. Min äldsta dotter kommer rejält i kläm av att vi inte kan lösa detta.

Jag föll ihop för en tid sedan med smärtor i bröstet och var borta i över fem minuter. Alla värden är helt okej och enligt läkarna så var detta frukten av en allvarlig panikångestattack.

Jag har under flera månader manat familjerätten att hjälpa oss, men mamman sätter stopp för allt. Jag orkar inte mer och nu har även kroppen sagt ifrån. Ska jag som vill ha en bra kontakt med min 10-åriga dotter tappa den p.g.a. att mamman inte kan släppa det förflutna utan ger igen genom att inte vara samarbetsvillig? Jag är rädd att mitt nu blomstrande förhållande ska svikta p.g.a. detta. Jag har hellre en hel familj här hemma än inget alls!

När jag läser ditt brev, så upplever jag att de problem som finns har litet olika bakgrund och kanske därför också behöver lösas på litet skilda sätt. Avslutningsvis skriver du att dotterns mamma inte kan släppa det förflutna och “ger igen”. Du skriver inget om hur er relation en gång upplöstes, men behovet av att ge igen tycker jag antyder att ni inte var överens eller att du går och bär på en gammal skuld kring separationen. Hur som helst så kanske ni båda föräldrar skulle ha nytta av att prata igenom det “oförlösta” tillsammans med en familjerådgivare, så att förutsättningar skapas för ett framtida gott samarbete.

Så till er 10-åriga gemensamma dotter, som du uttrycker stark önskan om att ha en god kontakt med. Min erfarenhet är att familjerätten i de olika kommunerna oftast har mycket god kunskap och förmåga att hjälpa till med lösningar i umgängesfrågor. Bra lösningar har man naturligtvis lättast att komma fram till om båda föräldrar samtidigt är närvarande vid samtalen, och att båda – i alla fall tillfälligt – kan lägga vuxenkonflikten åt sidan. Det är svårt om inte omöjligt att “mana” fram en lösning per telefon. När det gäller huruvida flickan själv kan åka buss de 20 milen, så vill jag betona att 10-åringar har väldigt olika mognad för att ge sig ut ensamma på en sådan resa. Det som är möjligt för den ena kan vara ett oöverstigligt hinder för den andra. Här skulle ni helst tillsammans med flickan prata om hur hon själv ser på en sådan upplevelse. Jag har stor förståelse för din önskan om en god kontakt med din flicka. Nu är ju dottern så stor att det faktiskt också går att ha en bra vardagskontakt med henne genom regelbundna telefonsamtal. De varken kan eller ska ersätta ett personligt umgänge men det kan vara ett bra komplement till att visa engagemang och intresse och hålla sig a jour med vardagslivets trivsamheter och bekymmer. Ni kanske kan hitta en bra umgängesform under de närmsta åren genom att träffas mera sällan men under flera dagar/veckor när möjlighet ges – till dess flickan kan resa själv.

Du skriver att du idag har “ett blomstrande förhållande” men också att du för en tid sedan fick en allvarlig panikångestattack. Sådana kan uppstå i en djup konfliktsituation – yttre och/eller inre. Att den begränsade kontakten med din dotter är en sida av problemet är lätt att förstå. Men jag tror att det också finns något som drar åt annat håll, som förvärrar din situation och får dig att känna dig så låst, där du hittills inte hittat någon utväg. Försök att prata med din nuvarande sambo (hustru) om ditt dilemma. Tillsammans kanske ni kan hitta en lösning, som fungerar bra för er nya lilla familj idag. Låt inte dottern få uppleva att det finns ett samband mellan henne och din “sjukdom” – det gagnar inte någon av er.