Jag vill inte längre vara hemlig!

När jag var 6 månader gammal skildes mina föräldrar. När jag var 3 år slutade min pappa upp med att komma och hälsa på mig, för då gifte han sig med en annan kvinna. Hon hade sagt till honom att han på inget sätt och vis fick höra av sig till oss.

En dag när jag var omkring 11 år ringde jag honom och fick reda på att jag hade två småsyskon (en flicka och en pojke) men jag fick aldrig prata med dem då. Efter ca tre år dog min pappa i Kosovo-kriget och jag försökte ta kontakt med mina syskon genom mina kusiner. Jag blev chockad av att min s.k. styvmamma hade hållit mig hemlig för dessa barn. De vet inte att jag existerar och jag får inte heller träffa dem.

Jag är 17 år idag och mina syskon är under 12 år. Vad ska jag göra för att få kontakt med dem. Måste jag vänta i sex år till?

Det gjorde mig verkligen ont om dig, när jag läste ditt brev. Det som framförallt känns smärtsamt i din situation är den “ensamhet” som brevet utstrålar. Du berättar inte om någon vuxen – mamma, farmor, faster eller annan – som kan hjälpa dig att hantera din känsla av utanförskap och brist på tillhörighet till din pappas nya familj. Det är naturligtvis lätt att vara arg och besviken på pappas nya fru, som inte ville kännas vid din existens. Extra svårt är det att förstå hur en sådan situation kunde uppstå och fortsätta och inte minst svårt nu när din pappa är död. Men så länge han levde var han självklart ansvarig för sitt handlande och sina beslut och han kunde naturligtvis ha pratat med sina nya barn och berättat om deras halvsyster. Att han inte gjorde det handlar förmodligen inte om att han inte tänkte på dig utan mera om hans rädsla för konsekvenserna i det nya äktenskapet. Varför han var så rädd kommer du troligen aldrig att få veta.

Nu undrar du om du ska behöva vänta i sex år till – tills halvsyskonen börjar bli vuxna – innan du kan berätta om dig själv. Du har naturligtvis varken någon laglig eller moralisk skyldighet att vänta med en sådan information utan det handlar mera om vad som kan vara bäst och mest ändamålsenligt för dig själv. Först och främst tror jag att det vore bra om du kunde samtala med någon närstående vuxen för att få hjälp och stöd i den planerade kontakten med pappans nya familj. Det går ju aldrig att känslomässigt bryta sig in i en familj och framförallt inte om någon intensivt bevakar den och man upplevs mera som ett hot än en tillgång. Om dina halvsyskon hinner bli något äldre, så kanske de kan utveckla en naturlig nyfikenhet på vem och hurdan du är – om någon kusin skulle “läcka” om din existens – eller eventuellt en farmor skulle prata med dem. Om de är alltför unga och mamman alltför dominant, så kanske den spirande nyfikenheten släcks innan den ens börjat gro.

Självklart behöver du ett vuxenstöd i dina kontaktförsök. Att vara angelägen och därmed mycket sårbar för ett avvisande kan bli oerhört smärtsamt för dig. Då är det viktigt att ha en egen famn att krypa in i med sin besvikelse och ledsnad. Kontakten med halvsyskonen bör ju helst innebära en start till en ny relation och absolut inte ett förstärkt utanförskap .Jag hoppas att en närstående vuxen kan hjälpa dig att utveckla en “strategi” som förhoppningsvis leder till en mindre anonym tillvaro och helst till en bit samhörighet med halvsyskonen. Ge inte upp med gå varsamt fram för din egen skull.