Att leva i celibat stör inte mig

Jag är en 43-årig kvinna som inte tycker om sex. Som barn blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa och jag har gått hos psykolog i 13 år. Det har bara handlat om analys-terapi. Jag har varit gift två gånger men har aldrig varit intresserad av sex. Jag har haft mycket sex, men bara för att jag har velat bli gravid. För tio år sedan togs mina äggledare bort och eftersom jag inte kunde få fler barn så slutade jag också med sex. Jag har aldrig fått orgasm och att sexuellt vidröra min egen kropp tycker jag är äckligt.

Nu har jag levt i celibat i tio år och det stör mig inte. Jag avskyr sex helt enkelt. Visst är jag intresserad av män, men absolut inte sexuellt. Jag blir aldrig upphetsad av att se en karl. Jag har funderat på att bli nunna men vill inte leva så fattigt. Vad ska jag göra?

Du skriver att du haft mycket sex i ditt liv men bara i avsikten att bli gravid. Och nu är det sedan tio år tillbaks omöjligt för dig att få barn och i samband med det har du också slutat med all sexuell aktivitet. Att du tidigare blivit sexuellt utnyttjad är naturligtvis ett stort trauma för dig men glädjande nog har du under flera år fått hjälp med att bearbeta de svåra upplevelserna. Du skriver ingenting om ifall du fått psykologhjälp med att bearbeta förlusten av att inte kunna få barn i så pass ung ålder. Jag förstår ju att önskan om barn hos dig varit mycket intensiv, så stark att du t.o.m. “utsatt” dig för något icke angenämt för att uppnå det målet. Jag skulle önska att du har möjlighet att ta upp den tidigare psykologkontakten för att få hjälp med att se om det är möjligt för dig att frikoppla sexualitet och barnalstring. Sexualitet kan ju betyda så mycket mera än att enbart försöka få barn.

Du har nu levat i “celibat” i tio år och det har inte “stört” dig. Samtidigt undrar du vad du nu ska “göra”? Du behöver naturligtvis inte göra någonting alls om du inte själv vill. Det är fullt tillåtet och respekterat att välja bort sexuella relationer i sitt liv. Och eftersom du inte längtar efter sex, så upplever du ju inte heller en förlust av att leva det förutan. Men du skriver samtidigt att du tycker om män – om än inte sexuellt. Här tror jag att det framförallt är viktigt att du idag kan känna att du är en vuxen kapabel kvinna, som har all möjlighet och full rätt att dra de gränser för kontakten, som du själv önskar. Tidigare var det ju så att du i samband med önskan om att få barn utsatte dig för det du egentligen ogillade. Idag kan du på ett annat sätt lyssna till din inre röst och agera efter det som känns rätt och bra för dig själv. Ingen kan tvinga dig till något du inte vill. Men självklart är det också så att du kan träffa en man, som du sympatiserar med men som du förlorar p.g.a. att han som vuxen man vill mera med relationen än du vill. Då är det viktigt att du lyssnar inåt för att på sikt inte göra både dig själv och honom illa.

Det är inte ovanligt att det finns människor som inte spontant upplever lust i mötet med en annan människa, som de på många andra plan kan sympatisera med. Och det är heller inte helt ovanligt att den andra människans värme, ömsinthet och lust så småningom kan väcka den egna lusten. Det kan t.o.m. vara lättare att lust väcks och rädsla försvinner, när den är helt frikopplad från varje form av prestation, som t.ex. att få barn. Det är positivt att du är intresserad av män och förhoppningsvis kommer det en dag, när en man och du tillsammans har behov och önskningar som går i takt med varandra. Du är värd respekt för den du idag är – både av dig själv och andra. Visst är förändring möjlig men bara genom att du hela tiden lyssnar inåt, accepterar vad du vill och inte vill och därmed har kvar din självrespekt.