Min man accepterar inte att vår dotter blivit mor!

Vår familj har hamnat i en svår situation – en situation jag aldrig trott existerade. Vår yngsta dotter flyttade hemifrån efter att ha gått färdigt gymnasiet och vi skaffade henne en lägenhet där hon önskade. Sedan träffade hon en jättetrevlig kille och så en dag berättade hon att hon för mig att de väntade barn. Jag blev förstås överlycklig – men det blev inte min man. Och det är det som är problemet.

Han blev uppriktigt förargad och menade att hon skulle utbilda sig först. Han pratade t.o.m. om abort! Hur kan en människa förändras så på bara en kort tid? Jag kände inte igen honom och blev oerhört ledsen. Det är jag fortfarande. Till saken höra att vi har två äldre döttrar som båda studerat och har framtiden utstakad, men ingen av dem har skaffat familj utan tänkt på utbildningen i första hand. Jag försökte intala min man att vi alla är olika och att hon har framtiden för sig att studera senare. Men han ville inte lyssna till detta. Det alltid han som vet bäst.

Nu har min man inte pratat med vår dotter på ett år. Jag känner att gränsen snart är nådd och har t.o.m. börjat tänka på skilsmässa – efter 25 års äktenskap. Jag förstår inte att han inte känner hur han sårar oss så djupt. De kommer och hälsar på för min skull men det blir en hemsk spänning i luften när han bara tittar snett och inte ens hälsar på sitt underbara barnbarn. Vår dotter är olycklig och förstår inte vad hon gjort för fel. Allt är för mig en gåta. Ska han få förstöra en hel familj?

Du undertecknar ditt brev med “olycklig mormor” men samtidigt framstår du framförallt som en olycklig maka, som efter 25-års äktenskap “t.o.m. har börjat tänka på skilsmässa”. Den situation du beskriver är naturligtvis svår för alla er inblandade och paradoxalt nog troligen mest för din man. Du undrar hur din man har kunnat förändras så mycket på så kort tid. Jag tror inte att han i grunden är så förändrad, men hans personlighet har kommit i rampljuset på ett sätt som inte varit aktuellt tidigare. Du vet säkert med dig att din man, redan när ni träffades, hade ett förhållningssätt med bestämda vanor och uppfattningar som han alltid har haft svårt att rucka på. Ibland har principfastheten varit påfrestande, när han inte kunnat ta hänsyn till förändrade villkor och omständigheter – utan hållit fast vid sin linje. Någon gång kanske det t.o.m. varit tryggt att veta var du har honom och vad han står för. Den personlighetstypen kallar vi ofta för “rigid” och den kan ha att göra med en egen auktoritär uppfostran. Oberoende av hur den utvecklats så är den oftast livslång men kan i bästa fall modifieras i gynnsamma lägen. Just nu har ni i detta sammanhang ett synnerligen ogynnsamt läge som snarare förstärker det aktuella personlighetsdraget.

Hur kunde det nu gå så här illa i er gemensamma situation. Din intensiva glädje över det väntade barnbarnet ger mig en känsla av att du själv bar på ett “sug” efter barnbarn. Ni hade nyligen blivit just “bara vi två makar hemma tillsammans”. Din man å sin sida kan ha sett fram emot den period av tvåsamhet igen, då vi fortfarande är förhållandevis unga och friska för att ta hand om och göra den perioden till något positivt. Din översvallande glädje blev för honom som ett slag i maggropen. Glädjen var inte riktad mot honom och där började sannolikt hans upplevelse av utanförskap. Detta handlar inte om bra eller dåligt – rätt eller fel – det är bara så som vissa människor fungerar när deras planer grusas. För mig känns det som om din man – med eget bistånd – har blivit närmast totalt “inmålad” i ett hörn, där han nu har svårt att komma ut. Att göra det av egen kraft upplevs förmodligen som en stor prestigeförlust och han känner säkert också att ni andra i familjen – speciellt du och yngsta dottern – håller ihop. Och troligen känner han sig anklagad på ett sätt som gör honom ännu mer beredd till försvar av sin linje.

Jag tror att du har goda möjligheter att rejält förbättra er relation. Försök – i alla fall för ett tag – att lägga fokus på er båda. Vad skulle ni båda kunna göra tillsammans som ni gillade och hade glädje av. Visst känns din man strulig nu men förhoppningsvis finns det något positivt hos honom som du kan uppmärksamma och uttrycka att du gillar. Hans utanförskap är f.n. så stort att jag tror att han skulle uppskatta att bara bli sedd för något annat än som en omöjlig buffel. Det är inte mera fördömande som kommer att förändra honom utan en uppriktigt menad omsorg om honom kan förhoppningsvis göra “underverk”. Detta är naturligtvis upp till dig vad du själv vill och orkar. Hur mycket du vill investera i er relation sammanhänger självklart med vilken värde den har för dig. Jag vill betona att mitt svar till dig inte handlar om att ta ställning för din mans beteende utan mera om vad som jag tror är ändamålsenligt agerande i en så låst situation, som er är nu. Låt sedan den unga modern och morfar gärna träffas ensamma – utan dig – en gång. Det kan vara förlösande.