Min man är aggressiv och elak!

Vet inte riktig hur jag ska börja detta brev, men i alla fall så mår jag dåligt över hur illa jag tycker om min man. Vi gifte oss för fyra år sedan och redan då var han aggressiv och allmänt elak. Han drack och i samband med det kunde han vara riktigt elak.

Vi gick till familjerådgivare och han fick rådet att sluta dricka. vilket han gjorde. Vi fick en dotter och sedan dess så har jag bara blivit psykiskt misshandlad, t.ex. med ord som att jag är en dålig fru som inte tar hand om min man (men jag tar hand om min dotter dag och natt eftersom han inte orkar).

Han är aggressiv, drar i håret och nyps, och varje gång säger han att det är mitt fel. Sedan ber han om ursäkt och tror att allting ska vara som förut. Har försökt prata med hans familj men de tror inte på mig. De säger att jag är dominant. Hans ex, med vilken han har ett barn, har berättat för mig att han gjorde precis samma grej mot henne. När jag försöker prata med honom så tycker han att jag behöver hjälp.

Jag känner mig ensam och har ingen familj här i närheten. Vill lämna honom men är samtidigt ekonomisk beroende (pluggar) och vet varken ut eller in. Han är en jättedålig pappa. Jag vet att min dotter måste bort från honom men är rädd att han ska hämnas på något sätt. Vad ska jag göra?

När jag läste ditt brev fick jag en känsla av att något kring din man och hans sätt att vara troligen glömts bort. Du skriver att redan innan ni gifte er för fyra år sedan, så var han aggressiv, allmänt elak och i samband med spritförtäring “riktigt elak”. Det förefaller mig dock troligt att han också hade andra sidor och egenskaper, som du gillade, eftersom du trots allt gifte dig med honom. Du berättar också att ni tillsammans vände er till familjerådgivningen och att han där fick rådet att sluta dricka alkohol – vilket han också gjorde. Det låter för mig som ett mycket stort och positivt beslut, som han fortsatt att stå kvar vid. Jag tror – men vet naturligtvis inte – att det var ett ställningstagande han tog, därför att du var och är en viktig person i hans liv, som han inte vill förlora.

Jag vill på intet sätt försvara din mans beteende idag med att “dra i håret och nypas”. Det låter som ett högst omoget sätt att hantera en situation på, samtidigt som det känns som ett barnsligt sätt att också få kontakt på. Det används ofta av betydligt yngre gossar, som i brist på att få kärlek och omsorg i alla fall får uppmärksamhet genom sitt agerande. Tror du att det kan vara så att din man, sedan er dotter föddes, känner sig utanför mor- och barngemenskapen och inte hittar något bättre sätt at bli delaktig av din kärlek och omsorg. Uppenbart är i alla fall att han genom att be om ursäkt är medveten om att han gör fel utan att hittills ha hittat ett bättre sätt att handla på.

Med den positiva erfarenhet ni båda har av familjerådgivningen, så vill jag gärna förslå er båda – eller enbart du själv – att vända er dit. Där kan ni förhoppningsvis få hjälp med ett mera positivt och medvetet sätt att fungera på. Kanske kan ni finna sätt att utrycka såväl glädje som besvikelse på annat sätt än genom att kivas eller dra sig undan. Inte minst viktigt känns det för dotterns skull. Om ni ska leva tillsammans – eller separera – så måste ju var och en av er ha tillit till den andres förmåga att ta hand om barnet. Att du går och är rädd för pappans eventuella agerande gentemot flickan gagnar ingen av er. Skilda eller samlevande så behövs det ett mer vuxet beteende er emellan. Lycka till med förnyad professionell kontakt.