Ska jag lämna honom eller förgås?

Jag är gift sedan 17 år tillbaka och vi har varit tillsammans i nästan 20 år. Vi har två tonårsbarn tillsammans och en vuxen dotter som jag haft från tidigare förhållande. Hela vår tid tillsammans har varit styrd av hans släkt, direkt eller indirekt. Min släkt har fått stå åt sidan eftersom det inte funnits tid att umgås med dem. Jag har försökt att bryta detta mönster miljoner gånger, men utan att lyckas.

Min man ser inget fel i sina föräldrars beteende. Semestrarna ska tillbringas med dem och på deras villkor. Då ska min man jobba med olika göromål på gården. Säger jag att jag vill göra något tillsammans med honom så säger svärföräldrarna att vi bor och äter gratis så passar det inte kan jag åka hem. Nu senast följde jag inte med. De blev sura som citroner men jag bryr mig inte längre.

Från min man får jag inget stöd. Han är den typen som inte vill prata om problem utan väljer att bli sur och ännu tystare. Om man inte pratar kan problemen försvinna, tycks han tro. Han har aldrig tagit oss i försvar eller sagt sin åsikt till föräldrarna – utom när han druckit. Då kommer allt fram. Men det riktas inte till dem utan till mig. Han nedvärderar mig inför föräldrarna och nonchalerar mig. Han dricker mycket och kan inte se det som ett problem.

Nu orkar jag inte med detta längre utan funderar att gå min väg. Det som gör mig osäker är, att han egentligen är snäll och hjälpsam. Familjen betyder allt, men han förstår inte att hans tystnad och drickande förstör så mycket. Han är aldrig våldsam och så länge jag inte säger något är han heller inte sur. Barnen tycker att det är jobbigt men tycker det är bäst att jag är tyst så det inte blir bråk. Vi har inte sex längre, rör aldrig vid varandra. Har försökt förklara att jag inte tänder på honom längre för jag står inte ut med spritlukten och tjurigheten. Inget är hans fel utan allt beror på mig, menar han. Även kompisar och bekanta står på hans sida för de ser bara att han är så mån om familjen, hjälper till hemma, är tyst och snäll m.m.

Jag vill egentligen att det ska vara vi två men har snart tappat hoppet om förbättring. Tror du att det finns hopp eller ska jag lämna honom för att försöka få ett eget liv innan det är försent? Har försökt få honom med till familjerådgivning utan att lyckas. Enligt honom finns inga problem att prata om.

Visst är den situation du beskriver med en viljesvag man och dominerande svärföräldrar stundtals mycket jobbig. Du ger en ganska fyllig bild av hans beroende av dem och hans anpassning för att det inte ska bli bråk. Det förhållningssättet etablerar vi tidigt i livet och det är ett resultat av bestraffning med “kärleksindragning” när vi misshagar föräldern. I detta klimat är det svårt att utveckla en egen livsstil, en egen fri vilja. Och så kan vi fastna i barnets roll till känslomässig anpassning till föräldern också som vuxen. Detta är en del av din mans livsmönster, som du troligen kommer att ha mycket svårt att ändra på, vilket du redan försökt “miljoner gånger” med dåligt resultat. Jag tror att du, om er samlevnad ska förändras och förbättras, behöver inrikta dig mindre på förändring av din man och mera se på vad du kan göra själv.

Du skriver att din släkt “fått stå åt sidan” för att det inte fanns tid till att umgås med dem. Vad gjorde att du var med och fattade ett sådant beslut tidigt i er relation? Troligen hade du kunnat välja att vara mer tillsammans med “de dina” om det varit din uppriktiga önskan. Ett samliv består ofta av olika perioder – inte minst när man har barn tillsammans. Och det var kanske tidigare bäst för er alla at fira mycken fritid hos farmor och farfar. Men nu är barnen i tonåren och troligen så självgående att de kan vara utan sin mamma under i alla fall kortare perioder. Du bör alltså ha utrymme för att t.ex. göra en resa tillsammans med en god vän eller arbetskamrat – om det är det du önskar. Här ser jag – även om du inte direkt uttrycker det – att du också har en bundenhet. Det handlar om att du vill att din man ska stödja, gilla, uppmuntra och helst deltaga i det du vill. Det är inte lätt att få honom att göra det – han som är så konflikträdd. Men att vara självständig och ta ansvar handlar också om att våga göra det som eventuellt ogillas, utan att vara så rädd för att hamna i känslomässig “kyla” att man avstår.

Som jag ser det har du stor möjlighet till ett friare, rikare liv utan att börja med att ta ut skilsmässa. Om du gör för dig själv positiva val och blir uppmuntrad och stimulerad av det, så kan du faktiskt visa vägen till ett förhållningssätt, som är mindre styrt av rädsla än i dag. I bästa fall kan din man bli inspirerad av att se dig nöjdare och känna mindre press på sig själv, att det är han som är ansvarig för det. För att få hjälp med att hitta en i dagsläget bättre fungerande livsstil, så har du också möjlighet att själv vända dig till familjerådgivningen för att få en stödjande samtalspartner. Din man kanske blir nyfiken och vill följa med senare. Men vänta ingen spontan förändrig av honom utan du får bli den som har kraft och lust till att initiera en förbättring i er relation. Hans drickande ser jag både som en protest och ett sätt att dämpa oron. Förhoppningsvis kan detta reduceras om det upplevda “trycket” på honom minskar. Om ni så småningom ändå bestämmer er för skilsmässa, så gör ni det säkert på mer medvetna och stabila grunder till gagn för er själva och barnen.