Det började med kolik och andra sjukdomar. Pojken var ofta sjuk och blev väldigt mammig. Och så har det fortsatt. Om inte jag tar hand om honom blir han helt hysterisk, så därför är det alltid jag som tar honom när han vaknar på nätterna. Naturligtvis har vi försökt lära honom vara med pappa istället men man orkar inte ligga sömnlös timme efter timme med ett skrikande barn. Förra gången stod vi ut i en vecka innan vi gav upp.
Någon avlastning är det inte tal om. Min pappa är ensam och heltidsarbetande. Han ställer upp när vi verkligen behöver. Men svärföräldrarna som så gärna ville ha barnbarn har varken tid eller ork. På sex år har jag och min man haft högst ett par timmar ensamma på tu man hand. Andra släktingar bor för långt borta.
Jag jobbar deltid men är alltid trött, sur och retlig – inte alls den mamma jag vill vara. Ibland gråter jag mig till sömns. Min man är också lättretlig p.g.a. trötthet. Jag har ett krävande arbete och märker hur jag allt oftare gör fel. Jag äter värktabletter nästan dagligen för spänningshuvudvärk. Just nu känns det som jag står och trampar vatten för att hålla huvudet ovanför ytan. Vi kämpar på med vårt samliv men jag blir orolig för att vi glider från varandra. Jag börjar tvivla på att kärlek kan övervinna allt. Ibland drömmer jag om att bara ta resväskan och fly men vad hjälper det? Hur ska vi komma ur den onda cirkeln?
Ingen människa klarar i längden av att inte sova en hel natt på flera år. Jag tror att det är viktigt att ni så snabbt som möjligt försöker ändra på det. Finns det en möjlighet att under en övergångsperiod sätta in en vuxensäng i pojkens sovrum, så slipper troligen den närvarande föräldern att gå upp för att ge tröst och stöd. Att det finns en vuxen i rummet, som man kan skymta eller vars röst man kan höra kan i sig bidra till ökad trygghet. Jag tror också att om din man mera var tillsammans med barnen och särskilt då den känslige pojken i trivsam vardagssamvaro, så ökar tryggheten med pappa också i krissituationer och den starka fixeringen vid dig kan mjukas upp. Sluta gärna med att hoppas på anhöriga som resurspersoner annat än i nödfall och hjälp barnen med att etablera kontakt med t.ex. någon äldre skolungdom, som kan avlasta er i kanske ökad utsträckning. Gå på teater, bio, ät en god middag ute och försök att förlita er på att barnen både har det bra och tycker det kan vara spännande med en ny litet yngre bekantskap.
Visst behöver ni som par göra saker tillsammans utan barn, men ni behöver också hämta stimulans och näring i enskilda möten med andra. Ta en fika, göra ett bio- eller konsthallsbesök med någon god vän eller arbetskamrat. Hur mycket vi än tycker om varandra kan inte alla behov, sociala och känslomässiga, tillgodoses av endast en vuxen person. Den stimulans vi får i möten med andra brukar på ett positivt sätt främja parrelationen. Det är kanske en klen tröst, men ibland måste vi tillåta oss att se att små barn inte alltid är “små” och att sömnproblem vanligtvis reduceras med åren. Under tiden är det viktigt att du försöker engagera din man alltmer i familjens glädjeämnen och bekymmer och ser till att få den avlastning du behöver för ett bra liv tillsammans.
