Jag behöver också lite tid för mig själv!

Min sambo och jag har en dotter på 6 månader, helt underbart tycker jag. Men min sambo verkar inte tycka detsamma. Vår dotter duger bara åt honom när hon är glad och när han har tid. När han kommer hem från jobbet så sover han en stund. Därefter spelar han på sin dator och väntar tills maten står på bordet. När vi ätit middag så fortsätter han sitt spelande tills han ska sova för natten.

Jag är mammaledig och njuter av min dotter men jag behöver också få lite tid för mig själv. När jag ber om hjälp suckar han och blir sur för att jag stör. Jag orkar snart inte längre! Jag börjar tvivla på att det kommer bli bra. När vi pratar om saken säger han att han ska bättra sig men det händer aldrig och så “glömmer” han allt och livet fortsätter som innan. Jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han vill att vi ska leva tillsammans hela livet, men jag vill inte det om det ska vara så här. Samtidigt är jag livrädd för att bli ensam. Vad ska jag göra?

Du undrar vad du ska göra och visst hade det varit angenämt att ha ett “recept” på hur man får en föga engagerad man till att bli både intresserad och delaktig i sin lilla familj. Men tyvärr har jag inte någon enkel modell för hur det ska gå till. Däremot finns det en annan rad i ditt brev, som jag tror helt styr din tillvaro f.n. Du skriver att du är “livrädd för att bli ensam”. Och som jag ser det, så är just detta det allra viktigaste för dig att börja arbete med. Kan du arbeta bort eller i all fall rejält reducera den rädslan, så kommer det att vara det både bästa och troligen enda sättet att få din man att ändra sig på ett för dig positivt sätt.

Som du beskriver din sambo så låter det som en man, som både har kvar ungkarlslivets privilegier samtidigt som han åtnjuter samboskapets alla fördelar med full uppassning. Visst är han med stor sannolikhet en ganska omogen person med liten förmåga till inlevelse i såväl dina som er gemensamma dotters behov och önskningar. Men också omogna personer brukar kunna anstränga sig ibland inte minst därför att vuxenlivet sällan är en helt kravlös tillvaro, där man bara kan leva på sina egna villkor. Att tjata på honom tror jag inte är en framkomlig väg på sikt. Någonstans upplever han dig som alldeles självklar. En person som finns där utan att han på djupet behöver anstränga sig.

När du känner att du kan hantera din egen rädsla, så kan du också ställa adekvata krav på hans medverkan i er relation. Idag kanske det du önskar mest upplevs som tomma hot om han lever i tron att du aldrig kommer att lämna honom. Som du beskriver er vardagstillvaro, så är det inte underligt att du tvivlar på om det någonsin kommer att bli bra. Visst behöver du tid till dig själv och dina vänner och intressen. Men framförallt så tror jag att det vore bra om ni båda fick tid tillsammans några gånger och några timmar utan barn, där ni kunde prata om hur ni båda vill att livet framöver tillsammans kan utvecklas och förbättras. En förändring måste ju komma till stånd om du ska orka med att börja arbeta efter mammaledigheten. Han uttrycker ju att han vill leva tillsammans med dig hela livet. Nu får du förklara de “villkor” som gäller för dig, för att det livet ska komma till stånd. Jag hoppas att det beslut ni gemensamt fattar mera kommer att styras av ömsesidigt varma känslor för varandra än av din rädsla för ensamhet. Ibland kan vi känna oss mera ensamma i en tvåsamhet än i ett faktiskt ensamboende.