Jag vill aldrig mer se min tyranniske far!

Jag är en kvinna på snart 33 år, ensamstående med två underbara pojkar på 12 och 15 år. Jag har ett bra arbete och en bekantskapskrets med helt underbara vänner. Som så många andra här i livet så har jag fått mina törnar men gått vidare och avskrivit det mesta som hänt med “en erfarenhet rikare”.

Jag växte upp som ensambarn med unga föräldrar, idag är de 52 och 56 år gamla. Problemet är min far som alltid talat om för mig vilken hora och vilken misslyckad människa jag är. Jag har bitit ihop för min mammas skull, men nu i helgen “briserade bomben”.

Han är så nedlåtande mot andra människor hela tiden, tyrannisk och en kvinnohatare ut i fingerspetsarna. Han säger att anledningen till att mina förhållanden spricker är att jag har barn, och har man en gång lämnat sin man så är man dömd att leva ett liv i ensamhet. Han har t.o.m. tagit tillbaka saker som jag fått i gåva p.g.a. att han skäms över mig.

Vad har jag gjort som inte många andra också gått igenom? Jag har bara inte träffat den rätta ännu. Jag trivs med mitt liv som det är. Han har aldrig kramat mig ens som liten med förklaringen att barn anmäler sina föräldrar för incest helt i onödan. Han har även misshandlat min mor, det glömmer jag inte.

Nu har jag sagt upp kontakten. Jag kan inte förlåta honom för alla emotionella skador han har åsamkat familjen. Hur kan man behandla sina nära och kära på det här viset? Det är så mycket jag skulle vilja berätta om min far, men då skulle jag behöva skriva en hel bok om det! Han måste vara jättesjuk. Jag är så fruktansvärt arg och besviken, och går med en malande känsla i bröstet hela dagarna. Han är avskyvärd och jag föraktar honom! Jag vill aldrig mer lägga mina ögon på honom, men tycker så synd om min mor som får sitta emellan. Fast jag klarar inte av att träffa henne just nu. Hur har hon stått ut i alla dessa år? Det låter illa men jag känner mig så besviken på henne också. Jag är så ledsen men vad ska jag göra?

Det är inte underligt att du är både arg och besviken på din pappa – och delvis också din mamma – som du beskriver dina uppväxtförhållanden. I slutet av brevet talar du om att du skulle “behöva skriva en hel bok om det” och det uppmuntrar jag dig på det varmaste att göra. Då menar jag inte en bok, som i huvudsak är till för publicering, utan en bok som är till för ditt eget bruk – till att reda ut tankar och känslor kring händelser som både barn och vuxen. Jag hoppas att du kan se och förstå hur oerhört bunden din pappa är till dig fast inte på ett för dig positivt sätt. Han lägger ner mycket energi på sina funderingar kring vad du gör och inte gör och får ut mycket av sitt engagemang på att fördöma det du gör. En pappa, som obefogat kallar sin dotter för “hora”, har fantasier kring henne som inte hör hemma i barn-föräldrarelationen. Av samma skäl som en pappa, som aldrig kramar sitt barn av rädsla för att bli anmäld “för incest helt i onödan”, sannolikt har egna impulser som inte är helt lätta att styra. Hur som helst, så är det liv då beskriver mycket långt ifrån ett sunt förhållande mellan far och dotter. Jag tycker att du fint uttryckte det du känner, när du skrev att “honom vill jag aldrig mer lägga mina ögon på”. Jag har inte hört uttrycket förut, men det var talande. Det är ingen man du kan titta på och samtidigt vila i dig själv. Han väcker oerhört starka och upprörda känslor i dig, som du f.n. behöver hålla ifrån dig. Besvikelsen över din mamma är också helt begripligt. Hon är den enda vuxne, som kunde ha skyddat dig från en besvärlig pappa. Hennes skuld är inte det hon gjort och sagt utan det hon underlåtit att göra. Oberoende av skälet till att hon varit så svag i förhållande till honom, så har hennes passivitet gjort dig mycket illa.

Du berättar i ditt brev till tidningen om två underbara pojkar, fina vänner och ett bra arbete. Det tycker jag låter som en mycket bra och stabil vardagstillvaro, där du har en god förankring i tillvaron. Trots din jobbiga uppväxt har du skapat dig ett bra liv och har säkert många fina resurser både i dig och kring dig. Du skriver att du föraktar din pappa och nu brutit kontakten med honom. Men som du säkert själv vet, så har han trots det också en stor plats i ditt inre liv – och det är inte enkelt att bortse från hans betydelse trots att du medvetet vill frigöra dig från honom. “Din malande känsla i bröstet hela dagarna” är ett just ett bevis på hur han påverkar dig, trots ditt avståndstagande. Jag tror att du här behöver professionell hjälp för att komma vidare. Med dina erfarenheter av en man – som borde stå dig nära – är det inte lätt att etablera nya relationer till “goda” män utan att vara färgad av det gamla, som lätt dyker upp i stressituationer. Om du inte får hjälp med att bearbeta relationen till din pappa – och vad den gjort med dig – så tror jag att han på olika sätt kommer att stå i vägen för dig framöver. Din egen personliga styrka och en god individualterapeut kan sannolikt på ett bra sätt hjälpa dig vidare. Lycka till med en sådan kontakt, den är du värd.