Jag berättade nyligen att jag blivit intresserad av en annan. Till en början var han mycket snäll och tillmötesgående. Han ville ta ut mig till helgen på middag och bio. Men jag sa att jag inte älskar honom och vill inte vara med honom sexuellt heller.
Nu har han blivit riktigt elak. Han säger att jag är kall. Han rusar in i min lägenhet utan att ringa på och skäller på mig. Han kan inte acceptera ett nej. Vad gör jag? Han säger att han gör vad som helst för att jag ska komma tillbaka men efter alla lögner så tror jag inte på honom. Och den viktigaste orsaken är att jag inte älskar honom längre.
När vi var gifta ville han mycket sällan göra något med barnen och mig. Det blev jag och barnen som spelade spel eller gjorde annat tillsammans. När vi borta ville han alltid hem så fort som möjligt. Han har alltid varit mycket egoistisk. Var det något han ville göra så gjorde han det och ville han inte göra något så blev det inte heller gjort.
Hur ska jag få honom att förstå? Jag har sagt att jag inte vill tillbaka flera gånger men det hjälper inte.
Under många år har din man – med sin egoism – levt i en väl fungerande familj utan att själv behöva ta så stor aktiv del i att saker och ting blivit skötta och utförda. Han har mestadels gjort det han haft lust med och undvikit att göra det han inte haft lust med. Han har med andra ord utan större ansträngning ändå haft en bra fungerande familj omkring sig. Det som hänt med dig under tiden är att den omsorg och kärlek, som du en gång hyst för honom, har så småningom successivt blivit förbrukad. Varje brist på engagemang och gensvar tär hela tiden litet grand på vårt förtroendekapital. Och en dag har “kärleken”, som inte närts, tagit slut. Där är du nu.
För din man, som tidigare haft en familj runt sig, utan att nämnvärt kämpa för den, är det naturligtvis närmast obegripligt att han i dagsläget inte åtnjuter din omsorg, när han verkligen anstränger sig för att få den. Trots hans “stora ansträngningar” vill inte du tillbaks och det är för honom en helt ny upplevelse, som han självklart inte i första taget vill acceptera.
Men den kärlek som är helt förbrukad kan inte uppstå igen. Vid en viss punkt finns ingen återvändo längre. Att vara där fyller ofta den ena parten med ett visserligen sorgesamt men dock lugn. Medan den andre ofta fylls med en smärtsam oro, som det tar tid och kraft att hantera. Jag hoppas att du också fortsättningsvis kommer att ha ork att vara tydlig i ditt avståndstagande till honom som partner och samtidigt kan uppmuntra och bejaka honom i papparollen. Att ibland vara otydlig kan för ögonblicket kanske lindra men förlänger bara den nödvändiga processen mot acceptans. Ta inte på dig skuld för att han inte vill förstå. Det är hans ansvar inte ditt.
