Ensamstående mamma försöker bilda en ny familj

Jag är en ensamstående mamma med två tonårsbarn. Efter skilsmässan för två år sedan, hade jag några (tre) relationer och försökte bilda en ny familj men lyckades inte. En sak är när man bara träffas då och då. Allt är helt annorlunda när man bor tillsammans.

Nu har jag träffat en ny kille. Han är mycket trevlig och jag har väldig stora känslor för honom. Vi har en massa gemensamma vanor och intressen. Allt känns väldigt bra nu. Vi har hela tiden träffats hos honom, eftersom han bor ensam och hans barn är vuxna. Men vi båda vill gå vidare nu och han vill komma till mig och träffa mina barn. Jag har blivit så rädd. Tänk att det kan komma något emellan oss som gör att det inte känns bra för alla.

Jag vill inte bo ensam. Jag vill ha närhet och kärlek och en riktig familj. Men jag är hemskt rädd att mina barn kan uppfatta detta fel, trots att jag försöker förklara för dem att det inte är lätt att träffa den rätta. Jag vet att jag har rätt att vara lycklig, men också att mina barn har samma rätt och vill ha trygghet och ro.

Jag vet inte vad ska jag göra. Jag kan inte komma hemdragandes med olika män. Det finns kanske kvinnor, som är i liknande situation som jag. Kan du hjälpa mig?

Det är naturligtvis en helt realistisk rädsla du har – den att relationen till en ny man eventuellt inte kommer att fungera den här gången heller. Jag förstår inte riktigt utifrån ditt brev om du hunnit flytta tillsammans med någon eller några av de tre tidigare aktuella männen. Hur som helst, så visade det sig att ingen av de relationerna höll under en längre period. Ingen vet något säkert om framtiden. Men det du skriver om att du har “väldigt stora känslor” för honom och att ni har en massa gemensamma intressen och vanor är ju goda förutsättningar för en fortsatt relation. Att han nu vill träffa dina barn är ju också positivt och den här gången tycks du ju verkligen ha handskats varsamt med att engagera barnen i din nya relation. Det enda lilla oroväckande är att du skriver att du inte vill bo ensam utan vill ha en riktig familj. Här tror jag att det är ytterst viktigt och gå lugnt och långsamt fram till gagn för alla.

Du skriver att du har två tonåringar. De är med stor sannolikhet nyfikna på den man som mamma träffar regelbundet. Och naturligtvis måste de träffa honom för att bilda sig en egen uppfattning och förhoppningsvis också så småningom gilla honom. Börja gärna med att bjuda hem honom på middag – en dag som passar er alla. Efter att ha setts några gånger under några timmar i taget, så kanske ni alla kan göra t.ex. en söndagsutflykt tillsammans. Var lyhörd och avvaktande för de känslor och reaktioner barnen ger uttryck för. Eventuellt så blir han snabbt accepterad eller så är barnen – ett eller båda – mera reserverade och behöver tid på sig för att fördjupa bekantskapen. Era starka känslor för varandra underlättas naturligtvis men behöver inte alls vara avhängiga av vad barnen tycker. Låt barnen till en början få litet tid också ensamma tillsammans med mamma. Mitt uppriktiga råd till dig den här gången är skynda långsamt. Flytta eventuellt tillsammans först när situationen känns mogen för det – för allas er skull. Det kan förhindra framtida besvikelser för både barn och vuxna. Försök att verkligen njuta av det du har idag – en man som tycker om dig och en fungerande familj. Barn växer upp och med att ta ett steg i taget tror jag ni har bäst förutsättningar att lyckas bli en “riktig familj”.