För tre och ett halvt år sedan avslutade jag min högskoleutbildning och fick ett drömjobb. Där träffade jag en man, som blev förälskad i mig och uppvaktade mig. Efter någon månad började jag känna, att jag också var kär. Jag blev jätterädd och det var då jag och min man bestämde att vi skulle gifta oss.
Min man fick aldrig veta något om den man som var förälskad i mig. Jag mådde väldigt dåligt. Min man måste ha känt något på sig för han mådde heller inte bra, men han frågade aldrig vad det var med mig. När min kollega fick veta att jag skulle gifta mig sökte han ett annat jobb och försvann ur mitt liv.
När jag mådde som allra sämst lärde jag känna en annan kollega som också han blev huvudstupa förälskad i mig. Den här gången hade jag bestämt mig att inte falla för uppvaktningen. Det beslutet höll i ungefär ett år, sedan var kärleken ett faktum. Sex månader senare inledde vi ett förhållande på allvar, trots att jag var gift och han sambo.
Nu har jag kommit till vägs ände och jag mår sämre än någonsin. Jag vet inte vad jag känner för min man längre. Den andre mannen har förklarat att han inte är intresserad av något liv tillsammans med mig och mina barn. Jag känner att jag inte vet om jag klarar av att fortsätta med mitt äktenskap, men att bryta upp känns som ett oöverstigligt hinder.
Jag har känslor kvar för min man, men jag vet inte vilka. Jag älskar honom, för han är den finaste människa jag någonsin träffat. Han är också den bästa pappa man kan tänka sig och han är den människa som bryr sig allra mest om mig och att jag har det bra. Jag har mycket dåligt samvete för det jag gjort och hur dåligt han skulle må om han visste om mina svek. Jag vet inte om jag klarar av ensamheten en skilsmässa innebär och dessutom – handen på hjärtat – blir jag lyckligare av en skilsmässa? Kan jag hitta tillbaka till honom? Och vill jag det? Jag vet varken ut eller in.
Du ger mig en bild av en person som kan bli oerhört förälskad i själva förälskelsen, där uppvaktningen är en tydlig ingrediens i förhållandet. Ibland kan objektet för förälskelsen vara mindre viktig än själva upplevelsen av att var sedd och åtråvärd i en annan människas liv. Troligen känner många både kvinnor och män igen sig i den beskrivningen, i alla fall från tonårens upplevelser av förälskelse. Den självkänsla det gav oss att vara sedd och uppmuntrad ville vi inte avstå ifrån även om vi inte helt sympatiserade med personen. Förhoppningsvis mognar vi så småningom och en respekt, lojalitet och ömsesidighet blir allt viktigare ingredienser i relationen utan att för den skull ge avkall på lust och attraktion till partnern.
Nu har detta hänt, som i bästa fall kan bli till en visserligen mycket smärtsam men också utvecklande upplevelse. Din aktuella förälskelse har visat dig att han inte är intresserad av en mera djupgående relation med dig. Litet tillspetsat har ert förhållande varit – om än mycket lustbetonat – en form av erövring, där mannen inte vill ta några ytterligare konsekvenser av sitt handlande. Och inför det beskedet står du maktlös och kan inte styra det framtida händelseförloppet. Att känna sig maktlös kan för den som är ovan vara en mycket omtumlande händelse, där vi ibland kan komma rejält i gungning. Med dina goda både yttre och inre resurser kommer du säkert att kunna få fast mark under fötterna igen och den lärdom och insikt du fått på vägen kommer du alltid senare att ha med dig.
Vad kan du nu göra för att komma ifrån din känsla av vanmakt? När vi är barn har vi ofta en känsla av att föräldrarna förlåter det mesta om vi varit “dumma”. Den villkorslösa kärleken är det sällan vi får uppleva som vuxna. Du skriver att du har mycket dåligt samvete och att din man troligen skulle må dåligt om han kände till dina “svek”. Kanske är det så att han inte skulle orka leva med dig om han visste. Inte för att han inte älskar dig, utan just därför att han gör det så starkt, att i hans världsbild ingår inte det beskrivna beteendet.
Bara du kan göra upp inom dig själv vad för slags liv du fortsättningsvis vill leva. Vad vill du göra gentemot din man? Vill du göra honom glad, lycklig, ge tillit – så försök att göra det. Naturligtvis är det inte möjligt utan att ibland behöva avstå från någon frestelse. När du har vägt för och emot ett fortsatt äktenskap, så tror jag att du blir helt övertygad om hur du ska gå vidare. Försök att litet vända perspektivet från vad du kan “få” till vad du kan och vill “ge”. Lycka till – du har resurserna.
