När jag låg på sjukhus efter en olycka, så tittade han till mig i trekvart den första dagen. Dagen efter stannade han en halvtimme på förmiddagen, han skulle till en kompis på fest på kvällen. Vi har inte varit på fest tillsammans på flera månader, vi har egentligen inte samma intressen…
Det känns som om jag ångrar att jag gift mig med honom. Hade vi bara varit sambor så hade det varit enklare att bara flytta. Vi har köpt hus gemensamt, och jag vill behålla huset om min ekonomi tillåter det. Det var inte min man som friade till mig, utan jag till honom. Det känns som om jag tvingade honom till giftermålet.
Vi har försökt få barn i drygt två år, men det har inte blivit något än, det är förmodligen mig det är fel på. Jag vill så gärna ha barn, men min man vägrar att adoptera. Han har ett barn sedan tidigare men förstår inte hur jag känner det.
Jag har träffat en gammal bekant till min man, han är intresserad av mig, och jag har starka känslor för honom. Jag känner så mycket annorlunda för honom än min man. Han uppskattar mig på ett annat sätt. Han är elva år äldre, men det känns inte som om det vore så stor åldersskillnad. Han är en väldigt bra vän och jag kan prata om allt med honom. Vi har inte gjort något annat än pratat, för så länge jag är gift så tänker jag aldrig vara otrogen även om mina känslor slocknat.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag stanna kvar i äktenskapet, eller ska jag skilja mig och försöka med min vän?
Av din beskrivning av er relation får jag en bild av att du både nu och tidigare fungerat som primus motor d.v.s. varit den drivande kraften i ert förhållande. Och detta oberoende av om det handlat om att ingå äktenskap, köpa hus eller sätta barn till världen. Du har försökt att skapa “liv” i förhållandet medan din man varit mera passiv. Självklart har du önskat och trott att dina initiativ skulle få i gång honom till större omtänksamhet och delaktighet. Din sjukhusvistelse efter olyckan visade tydligt på hans brist på genuin omsorg, då han prioriterade en fest framför att måna om dig. Inte undra på att du är besviken.
Det är i denna brist på gemensamma intressen och omsorg från din partner, som jag tror att dragningen till en “gammal bekant” hämtar sin näring. Här träffar du en man som ser dig, lyssnar på dig och uttrycker sin uppskattning över att du finns. Tillsammans med honom framstår det mycket tydligt vad du saknar i ditt äktenskap. Och nu börjar du att väga för eller emot att vara kvar i relationen – och av ditt brev att döma finns det inte mycket du har att lägga i den positiva vågskålen.
Ibland är det så att vi behöver någon form av “draghjälp” för att ta oss ur en relation, som är djupt otillfredsställande. Vi blir visade på ett annat sätt att leva och relatera till varandra, vilket kan men inte behöver innebära att just den personen blir en framtida livsledsagare. Det låter positivt för dig själv att du hittills låtit den nya relationen vara en fördjupad vänskapsrelation. Då behöver dina överväganden inte försvåras av de skuldkänslor, som annars lätt uppstår vid en eventuell separation. Försök att samtala med din man om hur du vill ha det så fort som möjligt och lycka till med någon nödvändig förändring.
