Visst kan man gå på puben ibland, men inte så pass ofta. När jag föreslår att hon och hennes tjejkompisar kan vara hemma och ha trevligt, så är det inget kul. “Nej, vi vill gå ut”, får jag till svar. När jag säger att jag blir sårad och tar illa vid mig får jag höra att jag är onaturligt svartsjuk. När jag säger att det blir ju dyrt att leva krogliv, vi har mycket utgifter med tre barn och hus. Då får jag höra: “Det är inga problem, man blir väl bjuden av alla kåta karlar”.
Jag tycker det är ett fruktansvärt dåligt beteende både att gå ut så pass ofta och även att sukta efter att “kåta karlar” ska bjuda på öl. Jag har diskuterat saken med några arbetskompisar och de säger “dumpa henne, du är värd en bättre tjej”. Är jag onaturligt svartsjuk eller har jag fog för min frustration och borde “dumpa henne”.
Din beskrivning av din sambo och hennes beteende ger mig en bild av en person med s.k. narcissistisk läggning. Det är ett krångligt ord vars innebörd handlar om att en människa har en självbespeglande livsstil. Hon använder andra människor för att “spegla sig” i dem och få något upplevt vackert tillbaks. Hon behöver mycket väl andra människor, men inte för att etablera en relation med, utan för att den egna personen behöver förstärkas av andras beundran. Människor som inte ger henne en positiv bild tillbaks förkastas helt, ibland t.o.m. föraktas. Det utvecklas lätt en mycket egoistisk livsstil, där hänsyn till och omsorg om andra är en uppenbar bristvara. De egna behoven äger klart företräde framför andras behov och önskningar. De “kåta karlarna” blir i det här fallet en ypperlig bekräftelse på den egna kvinnliga attraktionskraften, som hon inte vill avstå ifrån.
En person med en narcissistisk läggning – eller i allvarligare fall störning – är naturligtvis inte lätt om ens möjligt att förändra. Det du kan göra handlar mera om att hitta egna strategier för att hantera situationen så bra som möjligt för egen del. Jag vet självklart inte hur det ser ut hemma hos er när din sambo ger sig iväg på sitt krogliv. Kanske blir du “sur” eller småmuttrar men någon allvarligare konsekvens tycks det inte bli av hennes beteende eftersom hon konstant upprepar det. Du har faktiskt genom ditt litet passiva sätt att agera blivit en “möjliggörare” till hennes framfart. Eftersom din sambo tycks sakna empati för dina känslor inför hennes agerande, så är sådana vädjanden inte till hjälp. Det jag tror du behöver är att sätta tydliga gränser för vad du accepterar och inte accepterar. Du får inte bli en självklar person som bara finns, oberoende av vad sambon gör och inte gör. Du har också krav, behov och önskningar, som är lika mycket värda att beakta som hennes. En alltför tillmötesgående, kravlös kärlek skapar i sådana fall som ert ofta mer förakt än besvarad kärlek.
Sambon tycks inte ha mycket att vinna på en separation – vem tar då hand om de små barnen? Jag tror att du behöver – först för dig själv och sedan för sambon – formulera hur du vill ha det. Kan hon då se och möta dig i dina behov, så finns det förhoppningsvis en plattform att arbeta vidare på. Om hon inte alls vill låta sig påverkas av dig och dina önskningar, så kommer hennes beteende inte att gå över av sig självt och bara du kan avgöra hur länge du vill och orkar ha det som idag. Lycka till med nödvändig förändring – inte minst för era barns skull.
