Min mamma och jag har aldrig haft någon nära kontakt. Hon hade två andra barn att tänka på och eftersom jag är mittenbarn så glömde hon ofta bort mig. Detta har resulterat i att jag alltid har försökt vara andra till lags för att bli omtyckt och uppmärksammad. Jag ställer höga krav på mig själv och känner mig oftast misslyckad.
Nu har jag kommit till en punkt i mitt liv då jag inte orkar längre. Men eftersom detta har pågått under en så lång tid, så har det blivit en del av min personlighet. Nu undrar jag var man kan vända sig för att få hjälp, för jag varken orkar eller vill leva så här länge. Vore tacksam över svar!
Här önskar jag – liksom många gånger tidigare – att jag hade ett brett register av psykoterapeutisk kompetens med snabb tillgänglighet att föreslå. Det saknas inte kompetenta behandlare, men ofta kan en längre behandlingstid bli mycket kostsam om vi inte får någon hjälp alls av det “allmänna”. Av ditt brev framgår att du bor i en större stad där det bl.a. finns psykoterapeuter på S:t Lukasstiftelsen (med viss möjlig avgiftsreduktion). Du kan också söka till den öppna psykiatrin och där eventuellt få hänvisning till terapeut utanför sjukvården med psykoterapiavtal. Du kan också leta efter psykiater med terapeutisk kompetens, där du då får betala vanlig läkartaxa. Vänd dig i annat fall till närmsta vårdcentral för att få hjälp med hur du kan gå vidare. Lokala avvikelser och resurser av olika slag kan förekomma.
Efter tio års turbulens i ditt liv behöver du verkligen den fasta punkt, som en god terapeut kan utgöra. Lycka till i ditt sökande – jag hoppas att du inte ger upp utan kämpar på för att få den hjälp du vill ha och behöver.
