Trettioårskris eller ingen riktning i livet?

Snarare än samlevnad gäller min fråga det, att jag inte har någon att leva med. Jag är 28 år och har egentligen aldrig haft ett seriöst förhållande. De har varat en månad eller två, men vanligtvis har jag varit kär i sådana som inte varit kär i mig eller tvärtom.

Nu börjar alla runt omkring mig gifta sig och få barn, och jag är rädd för att bli gammelpiga och barnlös. Min chef är en bitter gammelpiga och det är kanske det som påverkar mig så starkt nu, att jag inte vill bli likadan. Men hur ska jag göra för att åtminstone undvika känna mig så rädd och ängslig? Jag kan ju inte få en pojkvän på beställning, men kanske jag kan tänka på ett visst sätt.

Det är verkligen en sorts desperation jag känner. Särskilt som jag hela tiden bara arbetar på ettårskontrakt och vikariat och inte vet vart jag sedan ska ta vägen. Allt är en enda ovisshet. Är det normalt att känna sig så här i min ålder? Snälla hjälp mig, jag blir galen av all oro.

Du uttrycker mycket tydligt den “sorts desperation” du känner i den aktuella livssituationen. Och visst är det påfrestande för framförallt många yngre människor med att också ha en oviss arbetssituation. Det som genomsyrar ditt brev är ord som “rädd, ängslig, oro” och någonstans vet du säkert själv, att det är svårt att etablera en relation när dessa känslor är så dominerande i ens liv. Och framförallt är det svårt, att hålla en relation vid liv när panik och rädsla lurar runt hörnet.

Du undrar om det är normalt att känna som du gör. Visst tror jag att vi alla sneglar på kamrater och andra jämnåriga för att se hur “långt” de hunnit i livet vid olika åldrar. Det kan handla om giftermål, barn, långresor, utbildningar, karriärer – ja, egentligen allt det som vi själva ser som viktigt och åtråvärt. Upplevelsen av vad som är allra viktigast i livet har en tendens att växla över tid, men visst kommer vi själva många gånger till korta i jämförelsen. Därför att vi gärna har en tendens att jämföra oss med just dem som hunnit “längst”. Just nu tycks det för dig vara det viktigaste att få en pojkvän och med honom en förhoppningsvis hållfast relation.

Du skriver att dina tidigare relationer har varat någon månad. Ofta har du varit kär i någon som inte besvarade dina känslor – eller tvärtom. Att vara kär i det ouppnåeliga är oftast riskfritt. Att det blivit så här är sannolikt inte en slump. Jag tror att du har en stor rädsla för det som du samtidigt önskar dig som mest. Du säger ingenting om hur ditt liv varit tidigare under uppväxtåren men jag anar en rädsla för djupa engagemang, för då har man chans att verkligen bli sårad och besviken. En medveten eller omedveten rädsla för att bli övergiven är ofta ett starkt skäl till vår obenägenhet att ingå i djupare relationer. Vi längtar intensivt efter och räds lika mycket samma sak. Vår tillit till andra är rubbad och vi garderar oss med att inte ens på allvar försöka.

Jag tror att du skulle ha stor glädje av att prata med någon professionell samtalspartner – kanske kan du börja med en kurator på en vårdcentral. Du behöver se och sätta ord på vad just din rädsla handlar om. Och framförallt hitta sätt att hantera den på, så att den inte känns så skrämmande – för dig själv och andra – och förhoppningsvis kommer den då att reduceras genom nya och positiva livserfarenheter. Sedan är naturligtvis inte alla ogifta kvinnor bittra gammelpigor utan många har valt att prioritera andra saker än familj och barn i sina liv.