Problem med tonåring

Jag har problem med min äldsta dotter som snart är 16 år. Jag har varit ensam i flera år med tre barn men för två år sedan träffade jag en man som också har barn (ej tonåringar utan yngre). Allt gick bra tills vi flyttade ihop. Då brakade helvetet lös. Hon gapar, hackar och är otroligt elak mot mig. Hon sårar mig väldigt mycket. Hon visar öppet hur mycket hon hatar hans barn. Hon hälsar inte på dem utan nonchalerar dem totalt. Listan kan göras lång. Hon är inte lika elak mot sina riktiga syskon. Jag vill poängtera att jag inte gör någon skillnad mellan barnen. Vi är en familj.

Nu har min dotter flyttat hem till sin pappa, för vi klarade inte av henne helt enkelt. Det har varit lite bättre nu men hon kommer varannan helg och då är det samma visa igen. Ingen av oss vet riktigt vad vi har gjort för fel. Frågar man henne vad som är fel då säger hon bara, att allt är mitt fel och det känns tungt att bära. Det har gått så långt, att innan hon kommer så får jag ont i magen, är spänd och på min vakt hela tiden. Går det här över eller behöver jag söka hjälp? Jag vet inte hur länge klarar av det. De andra barnen i familjen kommer bra överens med varann och vi har det bra.

Det är lätt att utifrån ditt brev förstå att ni har en mycket påfrestande situation. Den är naturligtvis i längden ohållbar och jag svarar ett obetingat JA på din fråga om ni behöver söka hjälp. Jag tror inte att dotterns beteende “går över” i alla fall inte utan att både hon, du och ni andra farit illa på vägen. Det framkommer inte riktigt av ditt brev om den nye mannens barn bor merparten av tiden hos sin pappa, men det framkommer tydligt att “helvetet” brakar lös, när alla barnen är tillsammans. Självklart tar både den nye mannen och hans barn av din tid och ditt engagemang, så dottern upplever sig säkert ha skäl till både svartsjuka och avundsjuka i den nya livssituationen. Men ihärdigheten och intensiteten i hennes sätt att visa sitt missnöje behöver framförallt hon själv få hjälp med.

Jag tror att det vore bra att starta med ett eller flera samtal mellan dig och dotterns biologiska pappa. Hur har hon det hos honom? Finns där en eventuell ny sambo, som hon konkurrerar med, eller är hon och pappan själva då. Hur mår hon där – är hon lika aggressiv eller inte? Att dottern känner sig sviken av livet och vuxenvärlden är ju uppenbart, men det är också viktigt att hon och ni andra inte fastnar i detta för alla så destruktiva mönster. Kan ni båda föräldrar se att hon far illa, så att ingen av er utnyttjar situationen till sin egen fördel? Kan ni visa henne at ni varken tidigare eller nu har övergivit eller kommer att överge henne – även om ni vuxna lämnat varandra?

Dottern måste få chans att inför någon annan vuxen få formulera sitt hat och sin besvikelse. Om ursprungskänslan handlar om sorg och förtvivlan, så försvinner inte den känslan hur mycket ilska vi än uttrycker. Man kan inte hata sig fri från sorg liksom man inte kan gråta sig fri från ilska. Hon måste också få tillåtelse att inte behöva tycka om sina styvsyskon. Varma känslor är ju inga beställningsverk. Men naturligtvis måste vi ge ett respektfullt bemötande också till dem vi inte gillar. Ur detta ömsesidiga hänsynstagande kan ju ibland ett ökat engagemang med tiden uppstå. Men just nu behöver dottern få sätta ord på sina starka känslor innan hon hinner göra både sig själv och andra mera skada. Jag vill råda dig att snarast möjligt hjälpa dottern till samtal med en skolpsykolog eller skolkurator. Försök att få henne att se en stödperson mera som en tillgång än en prestigeförlust. Och försök att tänka – “jag måste älska henne som mest, när hon förtjänar det som minst men behöver det som bäst”. Jag vet att det inte är lätt – men det kan hjälpa, när man håller på att explodera av egen frustration.