Ska de tvinga barnet att sluta suga?

Vi är farmor och farfar till tre underbara flickor, 5, 7 och 9 år gamla. Dessa tre flickor har bra föräldrar som ägnar mycket tid åt dem. Flickorna simmar, idrottar och sjunger i kör på fritiden.

Problemet är 9-åringen som suger på ett finger vid olika tillfällen. Föräldrarna började tidigt tjata på henne att sluta suga. Vi visade föräldrarna en artikel där dr Spock (som vi hade mycket nytta av när våra pojkar växte upp) skriver att det inte lönar sig att tjata. Man ska istället leta efter en orsak till sugandet. Men de tog ingen notis om artikeln.

Nu tycker vi att det hela urartat. Vi förstår väl att de vill ha slut på sugandet för hennes egen skull. Men de har börjat hota henne på olika sätt, t ex att hon inte får någon radio förrän hon slutat suga.

Alla tre flickorna har ammats tills de var mellan 1 och 2 år. Nioåringen är lugn och följsam men fick ta för mycket hänsyn när lillasyster kom. Sjuåringen är mycket viljestark och styr och ställer och behövde inte ta lika mycket hänsyn när hennes lillasyster kom. Femåringen kan och vill allt själv. Alla tre är mycket verbala och duktiga. I stort tycker vi att föräldrarna klarar sin roll bra. Vi själva gjorde minsann inte allt rätt.

Vi träffar barnen ofta och har inga som helst problem med dem. Hur gör vi nu för att hjälpa 9-åringen utan att trampa föräldrarna på tårna Föräldrarna sa vid ett tillfälle, det är bara en viljesak. “Hon vill helt enkelt inte sluta suga.” Själv sa hon “jag vet inte att jag gör det”.

Vi tror inte att det bara är en viljesak, eller vad tror du? I så fall skulle hon väl ha slutat eftersom hon lätt kan bli retad ju större hon blir.

Ni, farmor och farfar, beskriver en familjesituation som förefaller näst intill idealisk. Tre friska, duktiga, verbala barnbarn, som både idrottar och sjunger i kör på fritiden. Barnen har föräldrar som ägnar dem mycket tid och i stort sett klarar sin föräldraroll på ett bra sätt. Ni ger mig en känsla av att den enda “fläck” som finns på familjen är just den att ett av barnen, 9-åringen, fortfarande då och då suger på ett finger. Naturligtvis kan inte jag veta hur samspelet inom familjen och mellan er farföräldrar och den unga familjen ser ut. Men jag får en ganska tydlig känsla av att agerandet kring detta fingersugande blivit till någon form av maktkamp på olika nivåer. Ni berättar om en artikel av dr Spock, som ni i all välmening gett till föräldrarna, vilka i sin tur inte tog notis om den. Det kan ju hända att föräldrarna känner sig tillrättavisade – alla era goda föresatser till trots – och därför avvisar artikeln. Det kan naturligtvis också hända att de inte sympatiserar med innehållet och därför intar en ljum attityd till er välvilja.

Ni skriver att 9-åringen “fick ta för mycket hänsyn” när lillasyster kom till världen. Det framgår inte på vilket sätt hon fick ta hänsyn, men under alla omständigheter så har hennes fingersugande idag gett henne en central och ofta kommenterad plats i familjen. Ibland kan t o m ett negativt uppmärksamhetsvärde vara bättre än att känna sig stå vid sidan om. Så även om flickan i övrigt är lugn och följsam, så finns det ett område där hennes beteende – medvetet eller omedvetet – väcker föräldrarnas starka reaktion. Att föräldrarna tror att fingersugandet enbart är en viljesak visar ju också på att de ser det som en styrkedemonstration från äldsta dotterns sida att inte vilja låta bli. Och så fortsätter den onda cirkeln, som säkert från början var rätt harmlös.

Ni beskriver en god relation till barnbarnen och har inga som helst problem i kontakten med dem. Och det framkommer tydligt att ni vill vara äldsta flickan till hjälp. Nioåringen har ju själv sagt att “jag vet inte att jag gör det”. Fråga henne om det skulle vara henne till hjälp att ni gjorde henne uppmärksam på hennes fingersugande, när det nu sker. Företrädesvis kan ni ju börja med den “hjälpen”, när ni ensamma har hand om ett eller flera barnbarn. Hjälp flickan med – om hon vill ha den hjälpen – att se om det finns samband mellan sugandet och en tanke eller känsla hon har då det händer. Jag tror inte att varken hot eller “morot” förbättrar den här situationen utan hjälpen finns troligen i att se samband mellan beteendet och en inre upplevelse. Till tröst för alla inblandade – om nu sådan behövs – så brukar detta upphöra med åren. Och om det finns en protest i handlandet, så kommer den att ta sig andra uttryck med stigande ålder.