Jag har haft en svår barndom och har varit med om övergrepp och misshandel. Jag litar på väldigt få människor. Det känns som om alla män är dåliga. De slutar lyssna och dela på sysslorna hemma, så fort de fått en kvinna att flytta in hos dem! Jag köper små presenter varje vecka, jag ställer mat på bordet, städar, handlar, motionerar hans hund m m. Han gör nästan ingenting för mig nu. Jag vill bara härifrån och få vara ifred, slippa bli sårad och vara arg jämt. Dessutom så känner jag ingen här och känner mig bara dum och utanför då hans föräldrar pratar om folk jag inte vet vem det är.
Jag litar inte på min sambo. Tankarna formas till svartsjuka och jag bara väntar att han ska vara otrogen, som min pappa jag aldrig haft kontakt med var mot mamma. Jag är en börda för alla och vill bara fly, som jag alltid brukar göra. Känner mig värdelös på alla plan och så olycklig. Varför ska jag ha ett förhållande då jag känner mig halv som människa, och ibland helt tom inombords? Kommer jag någonsin att få det riktigt bra? Är inte jag också värd det?
Du skriver att du haft en svår barndom och att det i ditt liv har förkommit både övergrepp och misshandel. Det är tunga upplevelser, som du självklart borde ha fått hjälp med för länge sedan. Andra människors brist på respekt för dig har du nu anammat som en egen värdemätare på dig, där du ger dig betyget underkänd. Så händer något positivt i ditt liv. Du träffar en man, blir förälskad och flyttar ihop med honom. Och naturligtvis hoppas och önskar du att er ömsesidiga kärlek ska hjälpa dig att försonas med mycket av det som tidigare varit svårt. Du månar om honom, ger presenter och försöker på alla sätt att vara en god partner. Men han motsvarar inte dina förväntningar. Det kan vara så att han känner att dina behov både medvetna och omedvetna är mycket stora och det får honom att känna sig otillräcklig. Han blir i stället undanglidande och försumlig.
Då händer det som ofta händer i ditt liv. Hans beteende blir en värdemätare på dig inte på honom själv. Du känner dig värdelös, vill bara fly, som du alltid brukar göra. Och så kommer den gamla känslan av tomhet över dig. En tomhet så stor att ingen annan kan fylla den åt dig. En ond cirkel är igång. Jag önskar att du den här gången försökte stanna upp. Betänk vad du en gång tyckte om hos honom. Finns något av det kvar? Du kanske inte behöver förkasta allt, utan ta tag i det som är litet positivt. Ingen relation kan ge oss allt och ingen kärlek kan helt kompensera ett tidigare svårt liv. Men många relationer kan ge oss något. Se om du kan ta tillvara det som är bra med honom och er relation. Försök att hitta en balanspunkt mellan ont och gott livet består så gott som alltid av båda delar. Flyr vi för snabbt ur en relation så kommer vi inte heller att göra några viktiga livserfarenheter. Vi får bara bekräftat det vi redan “visste”. Och varje misslyckande förstärker rädslan för nya satsningar. Rädslan för besvikelser dominerar över lusten att försöka det “möjliga”, Jag hoppas att du kan hitta en samtalspartner som kan hjälpa till med att sortera upp i det förflutna. Du behöver frigöra energi för att på ett positivt sätt ta tag i nuet och se de möjligheter, som faktiskt finns för oss alla. Lycka till med det.
