Jag fick barn med en gift man!

För två år sedan träffade jag en gift man. Vi inledde ett förhållande och fick ett barn tillsammans. Han bor fortfarande med sin fru och deras två barn. Frun har ställt som ultimatum, att om han träffar mig och vårt gemensamma barn så får han inte träffa de andra barnen!

De går i familjerådgivning men inte för att bli vägledda i huruvida han ska träffa och få någorlunda bra relation med alla barn, utan för att försöka bearbeta hustruns sårade känslor och tvätta hans dåliga samvete. Det verkar det åtminstone som, eftersom han inte hört av sig alls sedan de började gå i terapi för fyra månader sedan. Vår pojke fyller snart 1 år och känner inte sin pappa. Pappan stöttade mig under graviditeten och träffade pojken under de första två månaderna. Men det var innan frun visste något.

Jag har försökt prata med pappan men han gör sig oanträffbar. Vad är det frågan om? Hans föräldrar har heller ingen kontakt med min pojke, trots att de vet att han finns eftersom jag kontaktat dem med brev. Till saken hör att modern (vår sons farmor) själv var i samma situation då hon fick min sons pappa med en gift man. Därför tycker jag är det ännu konstigare att hon inte hör av sig.

Det är naturligtvis så gott som aldrig okomplicerat att få barn med en gift man – vare sig hustrun vet om det eller inte. Att du i din situation mår dåligt är fullt begripligt. Både du och barnet är f.n. helt satta på undantag. Du skriver ingenting om hur ni båda nyblivna föräldrar tidigare planerat inför framtiden. Vilka löften har mannen gett dig om ett liv tillsammans? Har han gett hopp om en eventuell gemensam framtid, som nu håller på att slås sönder? Uppenbart är i alla fall att du har haft hopp och fantasier om ett annat deltagande i ditt och pojkens liv än det som nu är för handen.

Du berättar att det gifta paret nu går i familjerådgivning. Då är det ofta viktigt att paret lovar varandra att de tankar och känslor, som där kommer till uttryck, levs ut i den relationen och inte “späds ut” genom att en av parterna går och får tröst på annat håll. Självklart drabbar det dig hårt just nu. Men naturligtvis har mannen hela tiden möjligheten – om och när han vill – att lämna hustrun. Men det valet har han hittills inte gjort – och det är mycket smärtsamt för dig. Beträffande makarnas gemensamma barn kan inte hustrun ställa ett sådant ultimatum, som hon sägs ha gjort. Både barnen och pappan har rätt till en fortsatt relation helt oberoende av hans tidigare otrohet och de val han gör.

Självklart har otroheten och dess följder inneburit ett svårt slag för hustrun. I hennes ambition ligger säkert inte heller att arbeta för att maken ska få en god relation till alla sina barn – i alla fall inte så här i början av en bearbetningsprocess. Men naturligtvis har du rätt att ställa krav på ett just uppträdande i förhållande till dig och sonen. Om du inte på egen hand får en vettig kontakt med pappan så vänd dig till familjerätten, där ni bor. Han måste naturligtvis ta ansvar för och forma en hygglig papparoll till sin son oberoende av hans val i övrigt.

Det är lätt att förstå din besvikelse på pojkens farmor, men hennes agerande har troligen fler bottnar än du tänkt på. Omständigheterna kring hennes sons födelse kan den gången ha varit smärtsamma, något hon kanske inte helt bearbetat färdigt, och som nu rivs upp på ett för henne svårhanterligt sätt. Förhoppningsvis kommer avståndstagandet att minskas med tiden. Jag önskar att du får någon hjälp med att bearbeta alla de högst befogade känslor du nu har av ilska, sorg och besvikelse. Det är du värd och behöver för din egen skull för att eventuellt kunna gå vidare i en mer okomplicerad relation utan kvardröjande bitterhet.