Hur ska jag gå vidare med mitt liv?

Jag är 36 år och gift sedan 16 år tillbaka. För ett och ett halvt år sedan började jag mer och mer ta avstånd från min man och dra mig undan honom känslomässigt och fysiskt. Han arbetade mycket, var borta från hemmet och jag fick ta hand om allt – våra två barn, hemmet, min utbildning och mitt arbete. När jag fick nog och bad honom flytta för att ge oss tid och utrymme att ordna våra liv, så struntade han i det. Han tog lätt på det hela.

Under tiden träffade jag en trevlig kille. Han har gått igenom en liknande upplevelse men är skild nu. Till en början var vi kompisar men med tiden utvecklades våra känslor för varandra mer och mer. Nu är jag “otrogen”.

Jag är rädd att nämna den nya mannen som orsak till min önskan att skiljas, för det är han egentligen inte. Jag vet inte hur mycket hotelser som då skulle kunna förverkligas. Jättejobbigt känns det. Den ena stunden har jag dåligt samvete och den andra känner jag, att jag har rätt att leva mitt liv trots allt. Snälla du, hur ska jag gå vidare? Min man vägrar följa med till familjerådgivning. Han tycker att jag ska ändra mig och bli mitt “gamla” jag.

Livet står aldrig stilla – inte för någon. Ej heller kan vi återvända till en period som ligger många år tillbaks i tiden, som om vi på vår väg fram till idag inte hade gjort några livserfarenheter och förhoppningsvis mognat genom dem. Av ditt brev framgår att du var mycket ung, då ni gifte er – bara 20 år gammal. Under de åren har du utbildat dig, haft förvärvsarbete och tagit hand om hem, man och två barn.

För något år sedan började du att ta både fysiskt och känslomässigt avstånd från din man. Du skriver att han tog lätt på det hela och struntade i att medverka till en förändring. Till familjerådgivningen ville han inte gå. Men framför allt ville han inte lyssna på dig och försöka förstå dina behov. Även om han inte var intresserad av egen förändring, så kunde ju några samtal med en utomstående hjälpa till att ge en ökad insikt om sig själv, den andra och samspelet. För mig förefaller hans beteende litet “strutsartat”. Som att stoppa huvudet i sanden och hoppas att under tiden försvinner problemen. Ibland kan just vår rädsla för varjehanda förändring leda till att det som kanske hade kunnat bli en “korrigering” i en relation i stället blir det som vi absolut inte vill – en separation. Litet skrämmande låter ju också din antydan om hotelser och jag hoppas att du inte låter dig styras av dem.

Ibland kommer vi till en punkt i en relation, där vi känner att vi arbetar i motvind och där vi till slut måste ta ansvar för en förändring – ingen vill dela det ansvaret med oss. Det behöver inte vara fel på någon av oss, men tillsammans har vi det inte bra. Någon gång måste vi ha tänkt färdigt och handla efter det. Den nye mannen i ditt liv är självklart inte orsak till er söndring, men visst kan hans existens ge “draghjälp” vid en eventuell skilsmässa.

“Ditt gamla jag”, som din man önskar tillbaks, kommer aldrig mer att uppstå. Uppenbart delar ni inte uppfattning om vad var och en vill ha ut av ett förhållande. Försök att klargöra för honom vad du vill och behöver för att ha ett bra liv. På sikt har inte heller han glädje av en hustru, som är konstant känslomässigt underförsörjd och därmed aldrig kommer att vara riktigt nöjd eller kärleksfull i relationen. Hoppas du har kraft att åstadkomma nödvändig förändring – hur den nu bäst ter sig.