Vi har svårt att hitta balansen i vår familjesituation

Jag har ett barn med en man som inte finns med i bilden. Sedan min dotter var 1 år (hon är 4 år idag), så har jag varit tillsammans med en man som ej har några egna barn. Min dotter ser honom som en pappafigur eftersom han är den enda hon minns. Jag har berättat för henne att hon har två pappor.

Nu till problemet. Vi har stora diskussioner om uppfostran. Jag tror att allt skulle se annorlunda ut om det var hans riktiga barn. För på något sätt får jag för mig att han är extra sträng mot henne och kan bli lättare irriterad just för att han inte har pappakänslor. Fast jag vet ju inte hur det skulle vara om han var hennes riktiga pappa.

Hans sätt är oftast bryskare än mitt och då går jag in och försvarar henne direkt. Det uppstår ofta bråk mellan oss just när hon gjort något och han säger till henne. Han hetsar upp sig för minsta lilla och efteråt går han inte in till henne för att bli sams igen. Ifall han var lika bra på att bli sams och ge henne kärlek som att säga till henne, så skulle det hela nog gå lite bättre (han visar sin kärlek till henne genom att ge henne saker). Jag har sagt detta till honom men han verkar inte ta det till sig.

Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att han inte ska vara så arg och irriterad på henne. När jag säger det tycker han att jag tjatar och han tycker inte om när jag tar upp frågan. Jag har märkt att min dotter inte vill lyssna på honom och tycker också att han är arg, vilket i sin tur gör det hela värre eftersom han då känner sig ännu mer utanför vår gemenskap. Samtidigt vet jag att han älskar henne på sitt sätt och har ställt upp så otroligt mycket för henne.

Hur tycker du att vi ska kunna få balans i våra liv? Hur kommunicerar man med någon som bara försvarar sig och känner sig som en dålig människa om man kommer med kritik? Var kommer denna irritation ifrån?

De föräldrar som har helt lika syn på barnuppfostran tror jag tillhör de kanske goda men få undantagen. När vi som vuxna ingår i relationer har vi alla ett bagage med oss av att var barn, vilka erfarenheter vi då gjorde och vilka egna modeller för barnuppfostran vi har anammat. Allt som tidigare har påverkat oss är naturligtvis inte medvetet, men de flesta har nog en uppfattning om vilken sorts förälder man själv vill vara. Sedan är det ju inte alltid vi kan leva upp till den goda föräldraroll som vi önskar. Föräldrarna kan dessutom ha olika temperament – en tänder till snabbt och den andre är mer tålmodig. Det är alltså många faktorer som påverkar hur vår föräldraroll gestaltar sig. Barn tar ofta snabbt in att föräldrarna är olika och lär sig var gränserna finns. Vad man kan testa och vad man ska akta sig för att utmana. Det är också viktigt att vi – inom rimliga gränser – ger var och en utrymme för sitt sätt att uppfostra.

Du skriver att flickans styvpappa – den enda pappa hon egentligen känner till – älskar henne, visar henne sin kärlek genom att ge henne saker och har ställt upp otroligt mycket för henne. Det är alltså mycket positivt du har att säga om hans sätt gentemot flickan samtidigt som du tycker att han är alldeles för sträng. Det behöver inte alls vara så att det är i egenskap av styvpappa, som han är extra sträng, utan han kan helt enkelt ha en annan syn på barnuppfostran än du.

Jag tror att det är oerhört viktigt att ni båda sätter er ner och diskuterar er ömsesidiga syn på barnuppfostran. Inte som en fråga om vad som är rätt eller fel utan vad han och du tycker är klokt och bra, och känns riktig att göra. Risken är annars att det sker en polarisering mellan er båda. D.v.s. att ju mer beskyddande och tillåtande du blir desto strängare blir din man. Då förstärker ni det egna mönstret och kommer längre och längre ifrån varandra. Det är viktigt för er båda att var och en får plocka fram både det varma och goda och det gränssättande. Ingen mår bra av att ensidigt inta den ena rollen och försumma den andra. För att hitta balans inom er själva och i relationen behöver ni ha tillgång till alla era resurser.

Du skriver att pappan försvarar sig och känner sig dålig, när du kritiserar honom. Det är ju en högst mänsklig reaktion. Du kommer att ha lättare att få honom att förstå vad du önskar, om du pratar med honom om behov, känslor, tankar och inte om att han gör eller säger “fel” saker. Om du kan hjälpa honom med att känna att har är ditt barns pappa och att han duger i den rollen, så kommer ni alla tre att få uppleva något positivt i er gemenskap. Eftersom du skriver att du vet att “han älskar henne på sitt sätt”, så tror jag att det mycket handlar om ifall du har tilliten till att låta honom visa det.